Planet Hollywood - turistfällan i New York

Kära läsare, (för ni finns väl?) Detta vet ni säkert redan, men jag säger det ändå. 
Ät inte på Planet Hollywood! Jag stack in näsan där när Martin och jag spatserade omkring längs Times Square i New York och var hungriga, och jag föll när jag såg att de hade Paul Newmans kostym från filmen Blåsningen. Hur kan en restaurang som äger en sådan dyrgrip vara dålig? tänkte jag och vi skyndade upp för trapporna. Innan vi får gå in i restaurangen så blir vi tillfrågade om vi vill ta ett foto som minne av hela Planet-upplevelsen. Vi tackar nej och blir visade till ett bord. Inte i den stora lokalen där de flesta av de coola film-grejerna finns, utan längre in i ett avlägset hörn mitt bland 70-talskostymerna till Mamma Mia. En ung kypare dyker upp och är extremt vänlig och serviceminded och inställsam. Det känns nästan lite desperat och skvallrar om att de kanske inte tjänar särskillt mycket pengar som måste anstränga sig till sitt yttersta för att få ihop till lite välbehövlig dricks. Om detsamma skvallrar det faktum om att ett informationskort som vänder sig till utlänningar följer med notan och förklarar hur det amerikanska dricks-systemet fungerar.
Nåväl, Martin bestämmer sig för en hamburgare för 13.49 dollar (ca 107 kr) och jag som har ätit en hel del munkar de senaste dagarna tar en ceasarsallad för ca 100 kr. Servitörer och servitriser rusar fram och tillbaka och alla rablar samma svada som läst ur ett manus. "Hello and welcome to Planet Hollywood. My name is (name) and I´ll be your server tonight..." Ljudnivån är hög och lite längre bort är det ett stort sällskap som firar en tonårings födelsedag. Maten kommer och Martins hamburgare är ok men precis så medioker som man kan vänta sig från ett sjaskigt snabbmatshak. Min ceasarsallad är jättestor, men kycklingen på den är fullkomligt oätlig. För första gången i mitt liv får jag skicka tillbaka maten. Vår unge kypare ber tusen gånger om ursäkt och vi väntar både länge och väl innan en ny portion kommer. Som kompensation för detta så får Martin (!) fri påfyllning av Mountain Dew. Konstigt. Maten smakar helt ok men är alldeles för medioker för att motivera priserna. Man behöver helt enkelt inte gå dit för maten, och inte heller för atmosfären som är allt annat än personlig och trevlig.
Vi dricksar ordentligt, tar kort på Paul Newmans kostym och går därifrån.  

Indian Garden - from India with love

Vissa saker är oacceptabelt på en restaurang. Att vara tvungen att vänta på sitt bord i en halvtimme trots att man reserverat flera dagar innan är en sådan sak. Om man upplever detta gång på gång, men ändå fortsätter att komma tillbaka så finns det oftast en mycket god anledning till detta. På Indian garden stavas anledningen: Mycket God Mat.
Första gången jag var på Indian garden stod vi, ett sällskap på femton personer, inklämda mellan bord och bardisk och väntade på att få sätta oss. Irritationen var hög, men så fort jag smakade på min Ponir mango masala (smörstekt hemlagad ost med färsk mango, cocos och tikka masalasås för 138,00 kr) så förlät jag dem. Nästa gång jag gick dit hände samma sak och jag jag valde samma rätt för den var så god att jag inte kunnat glömma den. Tredje gången var jag där med svärföräldrarna som tålmodigt väntade i baren för att det hade blivit en dubbelbokning. Då åt jag Anchar Gåst (kycklingfilé med chilipickles i currysås för 139 kr) och även då gick jag därifrån utan minne av det kaos som föregick vår måltid. För Indian Garden är ett sådant ställe som man inte kan bli arg på. Personalen är trevlig och diskret, lokalen likaså. Fjärran är den Bollywood-kitchiga inredningen som vi är vana vid från Indiska restauranger. Nej, på de mörkröda väggarna hänger stilrena tavlor, och besticken ligger upplagda på tygservetter med mörka blommor på. Inget guldglitter så långt ögat når.
Men maten är förstås anledningen till varför man återvänder. Och senast jag och Martin var där så hängde vi på låset och fick bord utan reservation. Jag åt Chicken Adrak (nordindisk kycklingcurrygryta med distinkt smak av ingefära och koriander för 139 kr) med stor njutning och blev så mätt att jag rullade hem. Det fina är att man från menyn kan välja rätter från olika delar av Indien, vilket faktiskt gör att rätterna är väldigt olika varandra. Man kan välja mellan traditionella curryrätter, balti, thali. karai, och biriyani och däribland oändliga valmöjligheter. Det allra bästa är ändå det fantastiska nanbrödet med cocos som är helt omöjligt att sluta äta. Man kan gå dit bara därför.
Och kanske är det så att bokningssystemet blir bättre. Och om det inte blir det så verkar folk strunta i det och går dit ändå, för det är alltid fullt när jag är där. Jag förstår varför.


Indian Garden curry & baltihouse
Heleneborgsgatan 15, Stockholm

Urban Deli - en ny favorit

I elfte timmen kom Martin och såg föreställningen jag för nuvarande kör ljus på, och för att fira denna tilldragelse gick vi ut för att äta middag på lokal. Urban Deli hade vi hört talas om och trots att jag ogillar att gå till ställen där man inte kan boka bord så gick vi dit i alla fall. Och tur var väl det.
När vi, efter några minuters väntan får vårt bord i bardelen, så är vi så hungriga att allting på menyn lockar. Vi velar hit och dit och till sist väljer jag i alla fall att prova fem olika smårätter för 150 kronor medan Martin tvekade mellan fiskgryta med saffran och Confiterat anklår. Anklåret för 195 kronor vann och medan vi väntar smuttar vi på vårt vin. Jag beställde husets vita som, för all del, är ganska gott men lite för torrt för att passa bra till maten jag beställt. Ett stort plus är att det finns ekologisk druvjuice av hög kvalité för den som inte vill ha alkohol till maten. Martin provar denna, men inte förens efter förfrågan, för juicen står tyvärr inte med på dryckesmenyn.
Lokalen består till största delen av stora fönster och lampor i form av enorma glödlampor och det kunde vara mysigare, men det är enkelt och avskalat och med lite levande ljus så är det ändå ganska trivsamt. Inga krusiduller direkt. Menyn är tryckt på enkelt papper och besticker står uppställda på borden i korgar av metall. Servicen är känns anspråkslös men genuint trevlig och servitrisen småpratar okonstlat när hon kommer till vårt bord,  
Ett annat stort plus är att en flaska iskallt vatten står på bordet när vi sätter oss, något som jag alltid uppskattar eftersom jag är en törstig person och inte gillar att ropa på servis så fort glaset är tomt. Vi får också en papperspåse (!) med två sorters bröd. Det grövre är gott och det ljusa, sega är jättegott. Vi beställer mer lagom till vår mat kommer in.
När tallrikarna landar på bordet efter blygsam väntetid så är vi båda väldigt nyfikna på ankan och jag iaktar spänt min pojkvän när han tar första tuggan. Minen är obeskrivbar och jag får genast smaka. Confiterat anklår innebär alltså att ankan har kokats i sitt eget fett väldigt länge och den har blivit så mör som kött kan bli utan att vaporiseras. Ankan smälter och försvinner i munnen och potatispurén och rödvinssåsen ackompanerar smaken perfekt. Den är helt enkelt helt underbar och jag finner inte ord för hur gott det är. Martin utbrister spontant att det är det mest prisvärda han någonsin har ätit.
Mina smårätter är inte heller så dumma, även om all mat hamnar i skymundan efter den fantastiska ankan som jag ångrar att jag inte beställde. Comtén (en fransk hårdlagrad ost) är smakrik och vass med endast ett diskret stänk av citron. Anklevern är len och fyllig och den blev min favorit av smårätterna medan Martin tyckte att den inte var något för honom. Kronärtskocka med parmesan är ju ett säkert kort och alltid gott medan anka med fikon är helt ok, men fikonen tar över och blandar inte riktigt bra med köttet. Sista smårätten är böngroddar i kimchi som ju är jättegott, men passade alldeles för dåligt in i kvintetten som jag har plockat ihop. Det starka och pikanta i kimchin tar effektivt död på det lena och mjuka smakerna i anklevern, så jag ställer helt enkelt kimchin åt sidan. Fem rätter visade sig vara lite för lite för någon som är jättehungrig, men är man ute efter något smått så finns det gott om godsaker på menyn till ett rimligt pris.
När vi ätit upp så finns alltså plats kvar för dessert och beställer in en favorit i repris; crème brulée. Den är också riktigt bra, men det stör mig att den är så pass kall. Jag vet att cremén måste göras i förväg, men det är trist när man kommer igenom det läckra, varma sockertäcket och finner en kylskåpskall efterrätt. Hade det inte varit för den detaljen så hade den varit helt perfekt. Och 45 kronor för en så god dessert är väldigt prisvärt.
Jag funderar på vad jag ska äta vid mitt nästa besök på Urban Deli. Kanske ett par ostron till förrätt och en klassisk toast Skagen, eller till och med en liten skaldjursplateu. Eller ostbricka, eller löjrom, eller...
Det kommer att krävas många besök innan jag anser mig vara färdig med denna pärla till restaurang.




Urban Deli
Nytorget 4, Stockholm

Nuh`s - Thai vid Hornstull

När jag och min fallskärmshoppande pojkvän gick ut för att fira hans nyvunna kursledar-status så hamnade vi på Nuh´s vid Hornstull. Jag har varit på denna restaurang flera gånger tidigare, men inte förens vi får menyn inser jag att jag har ätit samma rätt varje gång jag varit där. Kyckling med mynta, chili och lime, som en mycket, mycket stark sallad. Så gott! Men dags att prova något nytt, tänkte jag och eftersom jag på sistone blivit så förtjust i röd curry beställde jag just det, med kyckling. Martin tog samma sak, eftersom vi, nuförtiden, alltid tycks vara sugna på samma mat.

Nuh´s är verkligen ett mysigt ställe och denna söndag var det ovanligt folktomt och den trevliga personalen har tid att småprata med sina gäster. Tyvärr dämpades den sköna atmosfären av att ett äldre par vid bordet bredvid oss inte gjorde annat än att gräla under hela måltiden, men vi fick göra det bästa av situationen och vara glada över att den treåriga pojken vid ett annat bord kan menyn utantill och tvärsäkert beställer "kycklingspett, ris och gurka" medan föräldrarna försöker bestämma sig. Så små stammisar borde alla ha.
Vi behöver inte vänta länge på maten och de ångande skålarna med röd curry bådar gott. Jag tar en sked av såsen och finner den både kryddstark och delikat. Verkligen något för den som känner sig frusen. Kycklingbitarna är saftiga och många och grönsakerna krispiga. Inget fel alls och riktigt gott (även om det inte når upp till samma nivå som Mae Krua i Göteborg som jag tidigare skrivit om). Vi njuter av maten som förvisso kunde ha kommit i större portioner, men ändå lämnar oss skapligt mätta och belåtna.
Jag tycker att Nuh´s är ett utmärkt ställe att gå på när man är ute efter enkel, kryddstark och god thai-mat. Att personalen är så trevlig är ett stort plus och lokalen är varm och välkomnande.

Caliente Cab - en taxi till Mexico!

Efter knappt 24 timmar i New York köpte Martin och jag biljetter till en guidebuss à la Hop on - hop off, vilket var ett misstag i sig. Vi hoppade ganska omgående av bussen för att komma undan guidens gastande och lyckligtvis hamnade vi i Greenwich village, en mycket mysig del av New York. Snart började våra magar att kurra och den mexikanska restauranten Caliente Cab fångade vår blick med sin knallgula taxi som stod parkerad utanför och fick oss att tro att vi hamnat i en serietidning. Ännu en bil, fast denna bara halv, möter oss i entrén och vi slår oss ner i den helt tomma restaurangen. Men vi blir inte ensamma länge för snart sitter det folk här och var och beställer in ställets specialitét; frozen Margeritas. Jag och Martin hoppar dock över spriten och beställer in en tallrik med flera olika rätter. Vi väljer: sliders - små hamburgare i munsbitsstorlek, mini-tacos, quesadillas med kyckling samt grillade räkor med lime och vitlök. Vår servitris, Kimberly, är alldeles förtjusande och otroligt trevlig och jag känner mig entusiastisk inför vår måltid. När hon är på väg från bordet frågar hon i förbigående om vi vill ha guccamole till våra nachos som redan står på bordet. Svaret på det är självklart ja, men istället för att Kimberly själv går ut i köket och hämtar en liten skål med mixad avocado så ropar hon på guccamole-killen. Guccamole-kille är ett yrke som jag tidigare aldrig hört talas om, men numera anser ha en självklar plats på varje mexikansk restaurang med självaktning. Han kommer bärande på ett bord fyllt med avocado, tomater, lök, chili, lime och färsk koriander, och i en gigantisk mortel börjar han göra guccamole till oss.
Vi tittar fascinerat på och när han ställer ner morteln bräddfylld av färsk gucca på vårt bord så vet jag att denna avocadoröra har blivit totalt missförstådd i vår del av världen. Mosade bitar och större bitar av perfekt mogen avocado tillsammans med smakrika tomater och ett sting av lime och chili gör att vi inte kan sluta äta och när huvudrätten kommer in är vi nästan är helt mätta. Det är helt enkelt den bästa guccamolen har någonsin har ätit!
Resten av måltiden är inte heller så illa. Sliders - de små hamburgarna är bedårande och goda även om vi nog borde ha beställt någon topping till dem för de blev lite torra. Mini-tacosarna med mjukt skal är kryddiga och svårätna (som sig bör) och quesadillas - dubbla mjuka tortillias med ost, kyckling och grönsaker emellan som stekts tills osten smält och skurits i trekanter, är ju heller aldrig fel. Vi mumsar på så gott vi kan trots att vi är fulla av avocado. Det enda som inte riktigt föll oss i smaken var räkorna som smakade lite väl fiskigt och inte riktigt fräscht. De lämnar vi på tallriken och känner oss i övrigt väldigt nöjda. Jag hade nog kunnat hänga kvar både länge och väl för att prova alla de olika smakerna av frozen Margeritas som de har: jordgubb, hallon, guava, kiwi, persika, mango, körsbär, tamarind, apelsin, melon, passionsfrukt, ananas, äpple, granatäpple, papaya, banan, cocosnöt och vindruvor. Men jag känner att det får vara bra för den här gången. Vi räknar proppmätta ut dricksen och vandrar vidare över Greenwich village´s småstadsliknande gator.



Caliente Cab
61 7th Avenue South, New York

New Yorks bästa - Silk Road Palace

Efter tio dagar i New York sammanstrålade Martin och jag med en bekants bekant som har bott i New York i många år. Hon tog oss till sitt favoritställe: Silk Road Palace på Upper West Side. Utanför restaurangen är det kö eftersom man inte kan boka bord, men kvällsluften är varm så vi väntar gärna.
F (den gamla New York-bon) berättar att förut kunde man dricka vin och stå ute och vänta, men på grund av de nya alkohollagarna så går det inte längre för sig. Det är fem sällskap före oss och snart får vi bord. Hovmästaren, en kinesisk man som diskret flyter runt mellan borden, placerar oombedd en karaff vitt vin på vårt bord. Det är nämligen så att dryck ingår i måltidspriset, även om utbudet är mycket begränsat. Det finns ett vitt vin som smakar ungefär som mycket söt flädersaft, cola, fanta och någon annan läsk. På grund av detta så är stället populärt bland studenter som är ute efter en billig fylla på det vita vinet. Och vinet passar verkligen inte som middagsdryck, men vi beställer in isbitar och låtsas att det är saft och det går bra det med. Stället är egentligen väldigt sunkigt, en riktig sylta, men det är precis det som är charmen. Lokalen är proppfull och stimmig men serveringspersonalen tycks inte påverkas av vare sig ljudvolymen eller trängseln utan svävar in och ut ur köket med fulla och tomma fat. Menyn är lång som en rysk roman och om vi inte hade haft hjälp av  F så hade jag aldrig kunnat bestämma mig. Vi börjar med att dela på en förrätt, kinesiska revbensspjäll, som kommer i sådan mängd att det hade räckt och blivit över som huvudrätt. Revbensspjällen är söta, kletiga och starka, precis som de ska vara och jag får hålla mig från att äta mig mätt på dessa. Jag vet nämligen att jag kommer att behöva min aptit till huvudrätten; Hummer med apelsinsmak. Denna rätt hittade jag långt bak i menyn och kostade fantastiska 14 dollar, ungefär 100 kronor. När tallriken kommer in, efter imponerande kort väntetid, så känner jag inte igen rätten som de humrar jag tidigare ätit. Det ser mer ut som om ett krig har utspelats på tallriken med hummern som den nesliga förloraren. Hela djuret är upphackat i stora bitar och dränkt i en sås som är söt, orange och doftar svagt av apelsin. Det hela ser helt livsfarligt ut, men smakar ljuvligt. Såsen är tillräckligt mild för att hummersmaken inte ska fördärvas, men har tillräckligt sting för att det ska kännas att den är kinesisk. Jag får visserligen kämpa med denna rätt, för det är inte helt lätt att med kletiga fingrar knäcka skal och pilla fram det smaskiga köttet, men det är helt klart värt ansträngningen. Jag njuter i fulla drag.
Dessutom är servicen är så alert och diskret att vi inte ens märker när vinkaraffen försvinner från bordet och ersätts med en full och när tallrikar dansar in och ut. Tyvärr finns inte någon dessert på menyn, men jag kan nästan garantera att det inte behövs, så mätta som vi blev. Lyckokakorna räcker som sötsak efteråt, även om vi är lite besvikna över de alltför allmänt hållna spådomarna som fanns däri.
Överhuvudtaget så är hela upplevelsen på restaurangen väldigt positiv och jag kan varmt rekommendera den. När vår glada trio, fulla av god mat och sött vin, vandrar ut i natten så är vi nöjda och belåtna och jag riktigt längtar efter att få recensera ett ställe som har så mycket själ.






Silk Road Palace
47 Amsterdam Ave 
New York, NY 10024

En lite paus...

Nu ska jag och Martin åka till New York på semester, så bloggen kommer inte att uppdateras på tio dagar eller så. Men misströsa inte. Tänk så många recensioner som kommer att dyka upp här när jag kommer hem.

Fondueboden

Jag och Martin begav oss till Fonduebodens rustika lokaler en mycket kall och ruggig kväll i veckan. Det föll mängder av snöblandat regn och det blåste rått och elakt. Perfekt väder för en varm och härlig fondue, tyckte vi.
Det trevliga med Fondueboden är att menyn är föredömligt kort. Där finns: ostfondue för 195 kronoe, fisk- och skaldjursfondue för 245 kronor och la grande fondue som består av olika typer av kött och kostar 225 kronor. Till efterrätt finns Tobleronefondue för 89 kronor och den obligatoriska tryffeln för 35 kronor. Sedan är det inte mer på menyn förutom vin och öl och annan dryck.
Fondue har kanske varit ett 70-talsfenomen, men det är en rätt som förtjänar att komma tillbaka. Det fungerar så att en gryta med buljong ställs på bordet, en låga tänds under grytan och så lagar man själv till maten genom att stoppa ner kött eller grönsaker på spett i den sjudande buljongen. Vad gäller ostfonduen så doppar man olika saker, vanligtvis bröd men också grönsaker och annat, i den smält ost som är blandad med vin och vitlök, och äter den ångande varm. Det är lite pyssligt, och det tycker jag är kul.
Jag valde ostfondue, ty min osthunger känner inga gränser, och Martin valde la Grande fondue. I väntan på detta så ställs bröd och grön olivröra med vitlök fram på bordet. Mycket gott. Den unge mannen som serverar oss tänder de två lågor som ska hålla gjutjärnsgrytorna varma. Jag får vänta lite på att den tjocka osten ska smälta innan jag kan börja doppa godsaker i den. Bland godsakerna finns bröd, soltorkade tomater, salami, syltlök, chornichons och lufttorkad skinka. Allt ser väldigt gott ut. Martin får tre fat fullastade med nötkött, fläskkött, marinerad kyckling, paprika, svamp och broccoli. Till det kommer en hel rad med såser. Det är chili-bearneise, wasabisås, tzatziki, aioli, koriandersalsa och några till. Därtill också en skål med pommes frites och vi blir uppmanade att säga till om vi vill ha påfyllning av någonting. Ingen risk att vi går därifrån hungriga alltså.
Jag, som har besökt Fondueboden tidigare, känner mig som en expert och börjar med att doppa bröd i osten. Ljuvligt! Jag som nyss frös så förfärligt blir alldeles varm. Martin laddar sina spett med olika sorters kött och grönsaker och låter dem sjuda i grytan. Det är mysigt och trevligt och allt är väldigt gott. Speciellt mycket tycker jag om den marinerade kycklingen som är mör och välkryddad och smakar bra med wasabisåsen. Nötköttet doppar jag i bbq-sås som har en bra kick och är väldigt rökig. I osten passar syltlök särskilt bra, medan salamin blir lite för salt och tung. De soltorkade tomaterna har också lite för kraftig smak för att passa med osten, men dom är goda att äta som dom är. Brödet är ett hembakat surdegsbröd och är ett utmärkt verktyg för att få upp så mycket ost som möjligt i en enda vända. Färsk paprika med ost på är också gott visar det sig. Krispigt och fräscht mot ostens varma krämighet.
Martin och jag fick förmodligen det bästa bordet i ett hörn, ganska privat och mysigt, men tyvärr missar servitörerna oss konsekvent och vi får vinka och vänta både länge och väl innan vi får någon uppmärksamhet. Såväl när vi ber om mer vatten som när vi vill ha notan. Ett alltför vanligt fenomen som gör att avslutningen på måltiden blir lite beskare än vad den borde vara. När vi väl får personalen uppmärksamhet är de dock ett under av vänlighet. Slutsats: Med lite uppmärksammare servis så skulle Fondueboden vara ett helt underbart ställe. Redan nu är de inte så långt ifrån.


Fondueboden, Vanadisvägen 42, Stockholm

Sibiriens Soppkök

Jag och fyra kamrater har sedan ett år tillbaka en klubb som med jämna mellanrum går ut för att äta god mat tillsammans. Nu har en av oss börjat plugga vilket gör att vi inte kan gå på de dyrare ställena längre. Det gör det hela till en större utmaning, för mat behöver ju inte vara dyr för att vara god, men var hittar man en delikat middag för ett rimligt pris?
Denna gång begav vi oss till Sibirens soppkök. Jag hade hört mycket om detta ställe men aldrig själv varit där så jag tyckte att det var dags nu. Det första som slog mig när jag kom in är att stället är superlitet och väldigt mysigt. Ungefär 20 personer kan sitta och sörpla soppa samtidigt i skenet från kristallkronan. I taket hänger sedlar av olika nationalitet och speglar och udda tavlor pryder väggarna. Jag och mina vänner klämde in oss runt ett bord och medan vi studerar menyn som står skriven på en tavla på väggen så smaskar vi på underbart hembakt bröd med basilikaröra.
Konceptet är alltså soppa, 0,5 l för mellan 85 - 135 kronor, eller så kan man välja tre soppor från menyn för 165 kronor och då får man 0.75 l. Det finns också smörgåsar och toasts, men denna kväll ignorerade vi den delen av menyn. Jag, K, och JB valde murkelsoppan efter en lång diskusion om huruvida murklor är giftiga eller inte, och JA valde en viltsoppa och LK en klassisk clam-showder.
En enda herre serverar alla bord, och på ett så litet ställe så kan man tycka att det räcker, men det råder ändå en viss förvirring under serveringen som, trots kamratligt småprat från servitören, irriterar mig en aning.
Men när soppan kommer på bordet så glömer jag snabbt det. En andäktlig tystnad lägger sig och sörplanden blandas med högljudda mmm-anden. Soppskålen är breddfull och kocken har inte snålat på svampen som följer med varje sked i generösa mängder. Den är gräddig och smakrik och helt underbar. Till det dricker jag en halvmörk öl som passar alldeles utmärkt. Enligt JA och LK så var både viltsoppa och clam-showder väldigt goda, både mustiga och mättande. Vi äter både länge och väl och vi lyckas alla till min stora förvåning äta upp all soppa i skålarna och finner även att det finns plats för dessert.
Vi lyckas få de tre sista av créme brylé med smak av honung och kaffe, medan JA tar en ostbricka. Detta är för övrigt, förutom en mini-biskvi, det enda som finns i efterrättsväg. Jag beställer också en espresso som smakar bra, men som tyvärr kommer så långt före desserten att den hunnit bli kall när créme brylén landar på bordet. Vi ber även om mer vatten, men det får vi aldrig. Småsaker, visst, men det sänker helhetsintrycket.
Créme brylén är på gränsen till för söt och lagret med bränt socker är för tunnt för att ge den riktigt knäckiga konsistensen. Kaffesmaken är tydlig och smakar gott men honungen känns onödig och bidrar till den sliskiga känslan.

Avslutningsvis tycker jag att hela matupplevelsen var mycket bra! Lokalen är supermysig, servicen trevlig och personlig om än inte perfekt, och soppan är precis som en soppa ska vara. Varm, god och mättande. Så gå gärna dit, ät soppa i goda vänners lag, men ät desserten någon annanstans.



Sibiriens soppkök
Roslagsgatan 25C, Stockholm

Bakverket - frukost för vinnare

I de aldrig kartlagda bakvattnet på söders höjder ligger ett kafé som heter Bakverket. Dit går jag ibland på helgerna när jag vill ha en lyxig frukost på lokal. Om man hänger på låset när de öppnar (klockan 10 på helger) och betalar 105 kronor så får man deras stora frukost. Innehåll: en korg med olika sorters hembakt bröd, en sallad på ruccola och japansk dressing, fruktyoghurt med färska bär, vallmofrön och kardemumma (det är min favorit), två sorters ost plus färskost och marmelad, skinka och salami. Vill man inte ha skinka och salami så får man äggröra med tomat istället. Till detta får man också en lemonad som får det att spritta i benen på en. Jag vet inte vad den innehåller, men jag gissar på det här: mynta, ingefära, citron, socker. Te eller kaffe ingår också. Frukosten är helt enkelt jättegod!
Jag och mina vänner LD, T och S var där igår för en, för mig, god fika, och en, för de andra, sen frukost. Stället var som vanligt fullt till bristningsgränsen, men med envishet och en viss fräckhet så fick vi tillslut ett bord. Jag nöjde mig med en semla och en kopp kaffe. Bakverket har den trevliga vanan att göra sina semlor ungefär en tredjedel så stora som vanliga semlor, vilket gör att jag inte mår dåligt efter att ha ätit upp hela. Dessutom är mandelmassan i dem hemgjord vilket gör all skillnad i världen. De säljer också småkakor för sisådär sex kronor stycket, och en sådan orkade jag också med. Vanlig mördeg med kanel. Var får man tag på sådana nuförtiden?!
Fikat på bakverket är alltså jättegott, men lokalen tycker jag är väldigt tråkig. Kala väggar i en kall nyans och trist belysning. Dessutom ekar det så att det blir så skränigt att det är svårt att höra vad ens kamratet säger när vi sitter runt bordet. Det är synd, men jag är ändå hoppfull.
Ett ställe med så gott fika kommer nog att så småningom bli mysigt.







Bondegatan 59, Stockholm

Melanders Fisk värmer i kylan

Vännen T hade länge pratat om Melanders fisk som hon varit på en gång och hon var ivrig att återvända dit. Jag vill aldrig förneka någon god mat, så en mycket kall dag stämde vi träff på Melanders bakficka och vinbar i Söderhallarna. Vi är ju nästan seniorer numera (åtminstone jag som har fyllt 30) och alltså ute tidigt, och hade därför inga problem att få bord utan att boka i förväg. Men det satt ändå redan några par, familjer och vänner vid borden och förföriska dofter steg från deras tallrikar. Lokalen är ganska tråkig i och med att den ligger på ett inomhus-torg som ser ganska trist ut, men det glömmer man snart när man kommit en bit in i restaurangen. Redan när vi får våra menyer så kurrar magarna och allt ser så gott ut! T har ju nyligen börjat äta fisk efter många år som vegetarian och hennes entusiasm över de valmöjligheter som denna förändring innebär smittar av sig på mig, och vi ojar oss tillsammans över vad svårt det är att bestämma sig. Ska det bli en smarrig räkmacka, parmesangratinerad marulk, stekt kummel eller kanske stekt strömming på knäckebröd? Jag valde tillslut, min vana trogen, en klassiker, nämligen Moules Frites (155 kr). T valde fisksoppan (140 kr) som hon spanat in under sitt förra besök. Till det beställer vi varsitt glas vitt vin och vi känner oss väldigt nöjda med våra val. En korg med bröd och smör landar snart på vårt bord och vi knaprar hungrigt på varsin knäckemacka i väntan på maten.

Jag tycker att det är kul att äta musslor på restaurang just för att man får äta dem direkt ur grytan. Så lättroad är jag. Musslorna och soppan dyker upp inom rimlig tid och vi hugger in. Musslorna är ångande heta och badar i vin. Dessutom är alla öppnade och det händer då rakt inte varje gång. Jag äter njutbart varje mussla och värmen sprider sig i kroppen. Helt rätt val. Pommes fritesen är goda, men lite ojämnt tillagade. En del är nästan lite råa inuti. Aiolin däremot är väldigt god med mild, men tydlig vitlökssmak.

T´s soppa doftar om möjligt ännu godare och är fullproppad av olika sorters fisk, räkor och musslor. Jag blir nästan lite avis och tror allt att jag måste välja soppan vid mitt nästa besök. Till soppan kommer en rouille, en saffrans-majonnäs, som är helt ljuvlig. Fet och mild passar den utmärkt till den heta soppan. När vi ätit färdigt så är vi både mätta, varma och belåtna. Vi smuttar på det svala vinet och pratar om att äta fisk i Frankrike.

Tyvärr så får vi vänta orimligt länge på att få betala notan vilket är något som stör mig mycket. En bra restaurang ska visa sina gäster uppmärksamhet ända tills de är utanför dörren, inte bara tills maten står på bordet. Tillslut tar T till sitt gamla knep och börjar klä på sig halsdukar och jacka och först då visar servitören oss något intresse. Synd att en sådan bagatell ska störa en underbar mat-upplevelse, för maten var verkligen underbar. Men jag kommer att komma tillbaka ändå. För matens skull.

Melanders Fisk, Söderhallarna 312, Stockholm

Broncos Bar

Det finns en särskilld plats i mitt hjärta för restauranger som har stekt falukorv på menyn. Broncos är kanske inte kända för något finlir, utan för att servera god ordentlig mat med tyngdpunkten på kött. Martin och jag sökte oss dit i lördagskväll, genom snö, blåst och tunnelbanestopp. Det går inte att boka bord på Broncos, men vi hade inga problem att få plats i alla fall. Kanske hade vädret avskräckt de flesta, förutom stammisarna försås. Lokalen är rejäl och lite gammeldags med stora träbord och levande ljus. Det skulle inte alls passa illa med en dånande brasa mitt i rummet med det fanns det inte. Synd, för det skulle sannerligen ha behövts en dag som denna.

Jag upptäckte till min förtjusning att råbiff fanns på menyn, så jag tvekade inte länge innan jag beställde en sådan i sällskap med rostat bröd och en halv pint Killkenny. Råbiff är ju egentiligen en ganska läskig rätt (malet rått kött med rå lök, kapris, senap, rödbetor och rå äggula) och den måste vara väldigt bra för att inte bli väldigt fel. Den här råbiffen var, till min besvikelse, inte blandad. Jag tycker om när alla ingredienserna är blandade med fin avvägning av en engagerad kock som med omsorg format smeten till en rund biff. Men den här fick jag alltså blanda själv, och för all del, det är inte det sämsta det heller. Om inte annat så förlänger man ju måltiden med lite pyssel. Jag blandar alltså min råbiff själv och finner den alldeles utmärkt tillsammans med det mörka ölet. Stormen rasar utanför, men det gör inget när jag sitter inne med gott sällskap och god mat och dryck. Jag ångrade dock att jag inte valde något varmt från menyn, för efter halva biffen sitter jag och huttrar och muttrar. Men jag är en ganska frysen person.
Martin är ju svag för klassikern entrecôte med bearneise-sås, så han valde en sådan på 300g (finns också i 200g eller "Bronco-size 400g") med pommes frites. Entrecôten kom med massor av bea och dessutom en skål med vitlökssmör smakade enligt honom också precis som den skulle. Och det är nog så Broncos är. Man får det man förväntar sig. Inga överraskningar eller nya grepp, men god och rejäl mat som man känner igen. Det känns tryggt och bekant med rätter som pytt i panna, tournedos, köttbullar, fläsknoisette och liknande. Och nu för tiden så är sådan mat svår att hitta.

Broncos Bar, Tegnérgatan 16, Stockholm

Stockholms godaste smörgås?

Jag kan ha hittat Stockholms godaste smörgås! Mitt emot personalingången till mitt jobb ligger ett fik som heter Nybrogatan 3, som serverar fika och mat. Det är capuchino, caffé latte och så vidare med enkla godbitar till, smoothies och färskpressad apelsinjuice. Mer matigt är canneloni, ciabatta, focaccia, pannkakor, lasagne och sallader. Men allt detta kan jag inte uttala mig om, för jag har bara ätit en enda smörgås där. Och det beror inte på att jag varit där sällan, utan för att den smörgåsen är så god att jag inte kan sluta äta den. Det är en grillad foccahia med salami, taleggio (en ost som är ganska lik brie, men är lite smakrikare) och tomatsås. Till det får man en liten sallad med vinegrette på. Jag brukar ta med mig den till jobbets fikarum, där alla blir avundsjuka på de ljuva dofterna från min lunch. Frasigt bröd och krämig smält ost med salt god salami i ljuvlig kombination. Bättre än så blir nog inte en smörgås.


Café Nybrogatan 3
Nybrogatan 3, Stockholm

Tacobaren i Jönköping

På väg från Stockholm till Malmö, (för att se Rammstein!) så var vi, Martin och jag, tvungna att stanna någonstans för att äta. Varför inte i Jönköping, tänkte vi? Vi strosade runt lite i denna stad som ingen av oss hade varit i, såg en hel del lunchställen och valde till sist det vi gått förbi först, nämligen Taco-baren (inte att förväxla med franchise-kedjan "Taco-bar"). Därinne var det varmt och mysigt och förvånansvärt fräscht för en vanlig snabbmats-restaurang. Inne på toaletten fanns det till och med levande ljus, och några orkidéer. Endast ett antal stora sombreros på väggarna skvallrade lite om dålig smak.
Menyn bjöd inte på några överraskningar. Det var tacos, nachotallrik, quesadillas, burritos, enchiladas, osv. Det enda som stack ut var att de gjorde sin egen Texas chili, alltså helt kött som kokats länge i öl med olika sorters chili. Det råkar vara en av mina absloluta favoriträtter, så jag kunde naturligtvis inte motstå, utan beställde en Texas chili Burrito. Martin tog helt enkelt Texas chili med nachos och olika såser. Den trevlige unge mannen som tog beställningen vid disken kommer snart ut med vår mat som ser riktigt lovande ut. Min burrito är insvept i ett tortillia-bröd, som tyvärr är alldeles kallt, vilket drar ner intrycket lite. Chilin är dock riktigt god, men jag saknar den rökiga styrkan som bör finnas i en chili som kokat i timtal. Grönsakerna är finhackade och här och där hittas några jalapenos och oliver. Det hela är fräscht, men ganska intetsägande. Massproducerat med en hemlagad touche, kan man säga. Jag saknar stinget och styrkan som skulle ha gett Tacobaren det lilla extra, men för en snabbmatsrestaurang så hamnar den ändå över medel. Mest på grund av hemgjord chili och ett uppenbart engagemang i maten som saknas hos större kedjor. Ett helt ok ställe, helt enkelt.


Taco baren
Södra Strandgatan 25, Jönköping

Mae Krua - liten thaipärla i Götet

På väg hem från Malmö, (efter att ha sett Rammstein) så stannade jag och Martin i Göteborg för att luncha med min bror som bor där. Han ledde oss till Andra Långgatan och en liten thai-pärla som är väl värd att recenseras. "Mae Krua Restaurang - the taste of thai". Stället är pyttelitet, fyra - fem bord bara och en disk där man beställer mat. Jag blev väldigt förtjust i att man fick välja två rätter av de fyra som fanns på lunch-menyn. Jag valde wokade grönsaker med oyster-sauce och cashew-nötter, samt friterade kyckling-vingar. Martin valde också vingarna och till det kyckling i röd curry, vilket brodern också tog, i sällskap med fried noodles. Läsk ingick och till min glädje fanns klassikern Trocadero. Förmodligen det sämsta man kan dricka till en kryddstark måltid, men det struntade jag i. Lunchen kostade 79 kronor.
Kycklingvingarna var krispiga utanpå och ångande saftiga inuti, med massor av smak om än ganska milda sådana. De wokade grönsakerna var krispiga och goda, även om Martin ifrågasatte om man verkligen wokar morötter och paprika i Thailand. Jag har ju inte varit där, så det kan jag inte svara på, men gott var det i alla fall. Men det som fick mig att falla pladask för detta mat-etablissemang var den röda curryn som var den godaste thaimat jag någonsin ätit. Såsen var knalligt röd och så het att vi alla tre famlade efter näsdukar för att torka tårarna efter första tuggan. Trots styrkan så bedövades inte våra smaklökar utan maten var hela tiden smakrik och fyllig. Jag skönjer någon slags nötig ton i såsen som måste i sig vara beroende framkallande och kycklingbitarna är möra och fina. Jag ångrade att jag inte beställde curryn, men Martin och bror bjöd generöst på sina portioner.
Mae Krua var det perfekta stället att äta på en så kall dag som gårdagen var. Varm inifrån och ut kunde vi bege oss ut på Göteborgs vinterslaskiga gator igen.


Mae Krua Restaurang - the taste of thai
Andra Långgatan 24, Göteborg

Mon Ami - en förortsöverraskning.

Att recensera en kvarterskrog i förorten torde ju vara drömmen för den som är sugen på en blodig sågning, men ibland blir man faktiskt överraskad.

I pojkvännens gamla kvarter i Jacobsberg ligger Mon ami, en vanlig kvarterskrog där vi har hamnat några gånger. Servitören ser alltid jätteglad ut när vi kommer dit och då blir jag på gott humör. Menyn bjuder inte på några större nyheter utan är i stort sett identisk med andra kvarterskrogar. Det finns pizza, entrecôte med bearneise-sås, hamburgertallrik, plankstek, mm. När jag och Martin var där häromdagen efter en räd på Bauhaus så beställde vi varsinn entrecôte med bearneise och pommes. När tallriken kommer in och jag får se den tjusiga uppläggningen så känns det som att man har hamnat på en krog som vill någonting, som inte bara vill servera öl till stammisarna, utan vill få nya gäster att komma tillbaka för att äta. Visserligen blir vi inte tillfrågade om hur vi vill ha köttet tillagat, utan det kommer i någon slags standardiserad medium/rare, men den vilar på en hög av krispigt ugnsrostade grönsaker; morötter, paprika och palsternacka, och är toppad med ett knippe ruccola. En fyllig mörk såsreduktion pryder tallriken, förutom den generösa klicken bea. Pommes fritesen är krispiga och smakar nylagat. Det är gott och det känns tjusigt och jag tycker att kontrasten är rolig, för stället ser verkligen ut som en vanlig kvaterskrog med sina mörka möbler, brun-gröna dukar och öldrickande farbröder. Men maten är verkligen en glad överraskning. Så om ni är och handlar på Bauhaus eller IKEA i Barkarby, hoppa över Max och MacDonalds och ät på Mon Ami istället. Där blir du både mätt och glad.





Mon Ami, Månadsvägen 23, Järfälla

Tusen - utifrån och in.

Det har öppnat en ny restaurang på Ramundberget i vinter. Den heter Tusen, är jättefin och har vunnit ett fint designpris. Den ser ut som en enorm lappkåta, med björkstockar mellan de stora fönstren. Så långt är allt väl. Det är när man kommer in som det går utför.
Tusen serverar lunch till hungriga skidåkare och det enda sättet att ta sig dit är via skidbackarna. Jag och Martin bestämde oss för att prova när vi var där och åkte slalom i mellandagarna. Vi gjorde varsinn snitsig inbromsning framför entrén och fann att det var lite knepigt att ta sig in, eftersom det saknades trappräcken att hålla sig i. Det är svårt att gå i hala trappor med slalompjäxor på och man ser lite rolig ut, men ok då. Vi håller i varandra och går in. Om man tror att insidan ska matcha utsidan så tror man fel. Om utsidan skulle matcha insidan så skulle stället se ut som en..., tja, snabbmatsrestaurang, för det är känslan jag får när vi kommer in. Folk står i kö vid de två kassorna för att beställa sin mat och sedan får man vingla iväg till sitt bord med sin bricka. Jag tog ett bord på övervåningen, och Martin ställde sig i kö för att beställa. 30 minuter senare kommer han tillbaka, utan mat. Svampsoppan som jag ville ha tog slut precis när det blev hans tur. Vi går ner och köar tillsammans, och det får vi göra länge. Tusen serverar både mat och fika och menyn stoltserar med att de gör "riktig" varm choklad. Denna riktiga choklad tar också så lång tid att göra så att köerna fullkomligt stannar upp. Två personer i kassorna är för lite i lunchtid, speciellt om samma två dessutom ska ordna med choklad och capuchino, inte bara ta beställningar.
Martin och jag hinner studera menyn både länge och väl innan vi får beställa. Vi väljer färsk tagiatelle med kryddigt stekfläsk, svamp och grädde. 129 kronor kostar det och det känns inte riktigt rimligt för en restaurang med snabbmatshak-känsla. Men vi får i alla fall vår mat, och en timme efter att vi har anlänt kan vi äntligen sätta gafflarna i de modesta portionerna. Om man säger såhär: Det är lätt att koka pasta. Färsk pasta är ännu enklare, men här har man ändå misslyckats. Pastan har klibbat ihop i hårda klumpar och jag får gång på gång spotta ut och peta undan bitar av ihopkokt, underkokt pasta. Det är inte ok! Och det är synd, för såsen är ganska god. Lite klent med salt kanske, men gräddig och fin och det kryddiga stekfläsket var verkligen jättegott! Synd att hela anrättningen föll på att kocken inte kan koka pasta.
Hela upplevelsen var en stor besvikelse. Restaurangen var stimmig och golven sörjiga. Maten var inte vällagad och servicen i snigelfart. Tar man 129 kronor för en lunch, så kan man förvänta sig mer. Njut hellre av byggnaden utifrån när ni åker förbi på väg för att äta lunch i värmestugan. Där vet dom hur man fixar mat åt hungriga skidåkare, både snabbt och prisvärt.



Tusen, Ramundberget, Härjedalen

Grill - galen inredning, god mat.

Jag körde ljus på en föreställning på Dramaten igår, och efteråt så gick jag, Martin och kamraterna LD och J till Grill på Drottninggatan för en sen supé. Jag har varit där en gång förut och druckit drinkar (dom är ganska bra på drinkar), men ingen av oss hade ätit där förut, bara hört goda vitsord. Upp till bevis, alltså.
Jag tycker att stället är rätt överväldigande med sin fullkomligt galna inredning. Det är skyltdockor i underkläder, en haj över bardisken, osv. Det är väldigt svårt att få en uppfattning om hur stort stället är, på grund av alla speglar och väggar och gångar här och där. Restaurangen är uppdelad i olika sektioner med olika inredningsteman som för tankarna till olika länder. Det finns en asiatisk (Thailändsk?) del med färgglada parasoller över borden, en tjusig fransk del med vita dukar och blommor. Många fler delar finns också, men jag hinner inte uppfatta alla när vi lotsas till ett mysigt hörn med rutiga dukar och levande ljus. Helt klart italienskt. Jag kände mig lite förkyld och var egentligen för trött för att ge stället all den uppmärksamhet jag skulle vilja, och det kändes trist. Speciellt när vi öppnade våra menyer och såg priserna. Vill man leva snålt ska man undvika detta ställe. För en varmrätt får man ge mellan 175 och 575 kronor, men vi bestämmer oss för att slå oss lösa och fira att jag äntligen startat min matblogg.
Det kan bero på att min hjärna var lite förkylningsmosig, samt att vi råkade få menyer på engelska, men jag tyckte det var svårt förstå menyn och att se ett... tema i alltihop. Menyn är uppdelad i tre delar och jag vet inte varför. Hur som helst. Vi beställer vår mat av den trevliga och rejäla servitrisen med mycket Stockholms-dialekt. Martin och jag, som ju är renlevnadsmänniskor, beställde vatten och LD och J tog varsitt glas vin. I väntan på vår mat så fick vi ljuvligt surdegsbröd med någon slags färskost-röra till. Vid det laget var vi alla så hungriga att vi närmade oss tårar, men jag är säker på att brödet är gott även för den normal-hungrige.
När maten kommer till vårt bord på är det inte så att servitrisen ställer ner tallrikarna på bordet, önskar oss smaklig måltid och går sin väg. Nä, här är det mer avancerat än så och rätterna kräver förklaring. J beställde tonfisk som hon fick halstra själv vid bordet på en jätteliten grill, doppa i önskad sås och sedan smaska i sig med välbehag. Jag fick smaka och det var verkligen jättegott! LD beställde träkolsgrillad kalvrygg som kommer på ett spett hängande över talriken i sällskap med salsicca och en svamprisotto. Jag smakade på risotton och den var smarrig, fast inte fenomenal. Men LD hävdade i alla fall att köttet var väldigt gott. Martin fick lammkotletter och som tillbehör två stora club sandwiches, stora nog att räcka till en egen måltid. Jag blev lite avis på Martin och smakade på hans mat i bland. O, så goda kotletter! Knapriga och kryddiga och möra, och club sandwicharnas tunna brödskivor var till min förtjusning bestrukna med tapenade!
Jag kunde inte motstå att beställa biffkarré med fois gras och tryffelsky, just för att jag inte kan motstå tryffel. Köttet var gott om än lite ordinärt, men skyn var helt underbar! Det finns verkligen ingenting som smakar som tryffel! Det går inte att beskriva så jag tänker inte försöka. Jag säger bara: Gott! Levern var vänd på grillen, krispig utanpå och mjuk och len inuti, full av smak. Men den riktiga höjdaren på min tallrik var faktiskt potatismoset (eller potatispuré, som man säger på finare etablissimang). Jag smakar och smakar och försöker komma på vad det är som gör att det är så gott. Moset är lent, salt men ändå balanserat och så smakrikt att jag nästan (men bara nästan) fick tårar i ögonen. När jag ätit klart så tog Martin över moset, och att dömma av hans mmm-anden och saliga uppsyn så håller han med mig i fråga om moset.
En mycket bra matupplevelse, men jag är lite ledsen över att jag var förkyld och inte kunde uppskatta den fullt ut. Men det betyder väl bara att jag måste gå dit igen. Snart. Och det har jag ingenting emot.


Grill, Drottninggatan 89.

Kungsgrillen - godare än du tror.

Är man i Stockholm city och vill bli mätt och nöjd under 30 minuter så finns det ett ställe som alltid håller en jämn och hög kvalité. Kungsgrillen vid Hötorget drivs av tre syskon som levererar snabbmat i ordets mest positiva bemärkelse. Det är ordentlig mat i stora portioner, såsom fish n´chips, grillad kyckling med ris, kebabtallrik, stekt strömming med potatismos och så vidare. Jag och Martin brukar äta där innan vi går på bio i Sergelbiografen (dessutom var det dit vi gick på vår tredje dejt, så jag blir alltid lite nostalgisk när jag äter där) och jag förvånas alltid över hur fräch och god enkel grillmat kan vara. Ett plus är den generösa hög av sallad man får bredvid sina pommes, istället för de symboliska slaka salladsblad man kan råka ut för på andra ställen. Min favorit är fish n´chips och jag är speciellt förtjust i remouladsåsen. Att personalen är trevlig borde vara självklart på alla restauranger, men så är det förstås inte. Här däremot så får man ett varmt välkomnande och om det inte är alltför stressigt så kommer personalen gärna fram och pratar med sina gäster.

Ett litet minus får dom dock för den minimala lokalen, som gör att man kan känna sig lite ihopklämd under vinterhalvåret, men på sommaren kan man förstås sitta på uteserveringen.

Förvänta er alltså ingen lyx eller haute cuisine, men om ni vill ha snabb god grillmat, så är detta ett mycket bra alternativ.


Kungsgrillen, Holländargatan 1, Stockholm

Finlandfärjan - utan nåd.

Jag och M åkte Finlandsbåt i helgen. Jag trodde aldrig att den dagen skulle komma, men när nu M´s sportförening skulle ha sin årliga filmfestival på Birka Paradise så tyckte vi att det skulle vara kul att följa med. Vi bokade en hytt som var lite lyxigare, och med fönster och bara två bäddar istället för fyra och såg vi faktiskt fram emot att åka. När vi kommit ombord och fick gå till våra hytter så var det kanske inte riktigt som vi hade tänkt oss, även om det var helt ok. Litet var det förstås och två enkelsängar istället för en dubbel, men ett fint runt fönster hade vi i alla fall. Det här är ju en mat-blogg så jag ska inte recensera rummet utan hoppar direkt till maten.

Matsalen, "Grand Buffé", påminde om en skolmatsal i fråga om akustik och ljudvolym. Redan när matsalen var halvfull fick vi skrika för att kommunicera med varandra. Öl och vin kom generöst ur kranar och man fick ta hur mycket som helst. Det kändes dock outsägligt sunkigt att fylla sitt vinglas ur en kran märkt "Rödvin". Jag vet alltså inte vilken sort det var (förutom att det var rött), men det var ganska lättdrucket och mjukt, men inte särskilt intressant. Nej, värre var det då med själva buffén. Hungrig som jag var började jag med att lassa på min tallrik med inlagd sill, gräddfil, löjrom, gravad lax, hovmästarsås, rostbiff och kokt potatis. Vid bordet stoppade jag hungrigt en bit potatis i munnen men fick faktiskt spotta ut den igen. Kallnad kokt potatis med en obehagligt torr och stel hinna omkring sig. Ingen bra start. Jag provar en bit sill (som är svårt att misslyckas med) med den kompakta, nästan krispiga, konsistensen får mig att grimasera. Jag saltar mycket och tar gräddfil på, men den är ändå nästan oätbar. Gravad lax är alltid gott, men den här smakar något obestämbart... fiskigt. Som kaviar på tub och fiskrens kanske. Hovmästarsåsens gummiaktiga konsistens avslöjar att den kommer från en burk, och det känns ju tryggt, men inte desto mindre oaptitligt. Rostbiff då? Det är helt ok, men serverades med en grön okänd, smörig gegga och med därtill följande obestämd smak. Jag äter upp min löjrom med gräddfil och går sedan efter en ny tallrik för att prova den varma delen. Köttbullarna var, enligt sällskapet runt bordet, inte bra, så jag tar lite oxfilé och pepparsås. Jag tar också stekt potatis, men blecket var nästan tomt och något nytt syntes inte till så jag fick nöja mig med ett par bitar. Jag tittar på det andra på den varma buffén men ser faktiskt inget som inte ser direkt oaptitligt ut. Jag tar lite bröd också, för säkerhets skull.

Oxfilén smakar just ingenting, men på grund av att den, förmodligen, varit varm och sedan kallnat så känns den obehaglig och torr i munnen. Dessutom var biten så senig att det var svårt att skära igenom den. Jag äter upp mina stekta potatisbitar och biter i en skiva bröd som är kall och har en tydlig smak av kylskåp(?).

Jag inser att, trots att jag är så liten i maten, kanske inte ens kommer att kunna hitta ätbar mat för att ens kunna äta mig mätt. Jag hämtar några skivor knäckebröd och surar. Det var den absolut sämsta buffé jag någonsin ätit. Inte konstigt att folk blir så fulla.

Brunchen dagen efter var också ett äventyr i sig. M och jag dök upp en timme efter att den öppnat och blev nästan omedelbart ombedda att skynda oss på eftersom den nya sittningen snart skulle börja. Inte mycket att säga om brunchen eftersom den bestod av resterna från gårdagens middag, plus, av någon anledning, ett bleck med köttfärs (chili con carne?) guccamole, créme fraiche, och en balja med smält ost som någon tappat ett par kycklingvingar i. Dessutom ett bleck med nachochips som så smått börjat sina, men det gjorde ju inte så mycket eftersom en oöppnad påse låg slängd bredvid. Bara att öppna och förse sig själv alltså.

Jag har aldrig varit med om att mat på en restaurang fått mig att rynka på näsan och faktiskt bli äcklad. Hur svårt kan det vara att göra mat som smakar ok? Som får gästerna att gå därifrån mätta?

Jag och M gick till "Café Cobacabana" och köpte varsin smörgås, youghurt och juice. Visserligen kostade liten tetra Mer 20 kronor, men då vet man i alla fall vad man får.