Tusen - utifrån och in.

Det har öppnat en ny restaurang på Ramundberget i vinter. Den heter Tusen, är jättefin och har vunnit ett fint designpris. Den ser ut som en enorm lappkåta, med björkstockar mellan de stora fönstren. Så långt är allt väl. Det är när man kommer in som det går utför.
Tusen serverar lunch till hungriga skidåkare och det enda sättet att ta sig dit är via skidbackarna. Jag och Martin bestämde oss för att prova när vi var där och åkte slalom i mellandagarna. Vi gjorde varsinn snitsig inbromsning framför entrén och fann att det var lite knepigt att ta sig in, eftersom det saknades trappräcken att hålla sig i. Det är svårt att gå i hala trappor med slalompjäxor på och man ser lite rolig ut, men ok då. Vi håller i varandra och går in. Om man tror att insidan ska matcha utsidan så tror man fel. Om utsidan skulle matcha insidan så skulle stället se ut som en..., tja, snabbmatsrestaurang, för det är känslan jag får när vi kommer in. Folk står i kö vid de två kassorna för att beställa sin mat och sedan får man vingla iväg till sitt bord med sin bricka. Jag tog ett bord på övervåningen, och Martin ställde sig i kö för att beställa. 30 minuter senare kommer han tillbaka, utan mat. Svampsoppan som jag ville ha tog slut precis när det blev hans tur. Vi går ner och köar tillsammans, och det får vi göra länge. Tusen serverar både mat och fika och menyn stoltserar med att de gör "riktig" varm choklad. Denna riktiga choklad tar också så lång tid att göra så att köerna fullkomligt stannar upp. Två personer i kassorna är för lite i lunchtid, speciellt om samma två dessutom ska ordna med choklad och capuchino, inte bara ta beställningar.
Martin och jag hinner studera menyn både länge och väl innan vi får beställa. Vi väljer färsk tagiatelle med kryddigt stekfläsk, svamp och grädde. 129 kronor kostar det och det känns inte riktigt rimligt för en restaurang med snabbmatshak-känsla. Men vi får i alla fall vår mat, och en timme efter att vi har anlänt kan vi äntligen sätta gafflarna i de modesta portionerna. Om man säger såhär: Det är lätt att koka pasta. Färsk pasta är ännu enklare, men här har man ändå misslyckats. Pastan har klibbat ihop i hårda klumpar och jag får gång på gång spotta ut och peta undan bitar av ihopkokt, underkokt pasta. Det är inte ok! Och det är synd, för såsen är ganska god. Lite klent med salt kanske, men gräddig och fin och det kryddiga stekfläsket var verkligen jättegott! Synd att hela anrättningen föll på att kocken inte kan koka pasta.
Hela upplevelsen var en stor besvikelse. Restaurangen var stimmig och golven sörjiga. Maten var inte vällagad och servicen i snigelfart. Tar man 129 kronor för en lunch, så kan man förvänta sig mer. Njut hellre av byggnaden utifrån när ni åker förbi på väg för att äta lunch i värmestugan. Där vet dom hur man fixar mat åt hungriga skidåkare, både snabbt och prisvärt.



Tusen, Ramundberget, Härjedalen