Melanders Fisk värmer i kylan

Vännen T hade länge pratat om Melanders fisk som hon varit på en gång och hon var ivrig att återvända dit. Jag vill aldrig förneka någon god mat, så en mycket kall dag stämde vi träff på Melanders bakficka och vinbar i Söderhallarna. Vi är ju nästan seniorer numera (åtminstone jag som har fyllt 30) och alltså ute tidigt, och hade därför inga problem att få bord utan att boka i förväg. Men det satt ändå redan några par, familjer och vänner vid borden och förföriska dofter steg från deras tallrikar. Lokalen är ganska tråkig i och med att den ligger på ett inomhus-torg som ser ganska trist ut, men det glömmer man snart när man kommit en bit in i restaurangen. Redan när vi får våra menyer så kurrar magarna och allt ser så gott ut! T har ju nyligen börjat äta fisk efter många år som vegetarian och hennes entusiasm över de valmöjligheter som denna förändring innebär smittar av sig på mig, och vi ojar oss tillsammans över vad svårt det är att bestämma sig. Ska det bli en smarrig räkmacka, parmesangratinerad marulk, stekt kummel eller kanske stekt strömming på knäckebröd? Jag valde tillslut, min vana trogen, en klassiker, nämligen Moules Frites (155 kr). T valde fisksoppan (140 kr) som hon spanat in under sitt förra besök. Till det beställer vi varsitt glas vitt vin och vi känner oss väldigt nöjda med våra val. En korg med bröd och smör landar snart på vårt bord och vi knaprar hungrigt på varsin knäckemacka i väntan på maten.

Jag tycker att det är kul att äta musslor på restaurang just för att man får äta dem direkt ur grytan. Så lättroad är jag. Musslorna och soppan dyker upp inom rimlig tid och vi hugger in. Musslorna är ångande heta och badar i vin. Dessutom är alla öppnade och det händer då rakt inte varje gång. Jag äter njutbart varje mussla och värmen sprider sig i kroppen. Helt rätt val. Pommes fritesen är goda, men lite ojämnt tillagade. En del är nästan lite råa inuti. Aiolin däremot är väldigt god med mild, men tydlig vitlökssmak.

T´s soppa doftar om möjligt ännu godare och är fullproppad av olika sorters fisk, räkor och musslor. Jag blir nästan lite avis och tror allt att jag måste välja soppan vid mitt nästa besök. Till soppan kommer en rouille, en saffrans-majonnäs, som är helt ljuvlig. Fet och mild passar den utmärkt till den heta soppan. När vi ätit färdigt så är vi både mätta, varma och belåtna. Vi smuttar på det svala vinet och pratar om att äta fisk i Frankrike.

Tyvärr så får vi vänta orimligt länge på att få betala notan vilket är något som stör mig mycket. En bra restaurang ska visa sina gäster uppmärksamhet ända tills de är utanför dörren, inte bara tills maten står på bordet. Tillslut tar T till sitt gamla knep och börjar klä på sig halsdukar och jacka och först då visar servitören oss något intresse. Synd att en sådan bagatell ska störa en underbar mat-upplevelse, för maten var verkligen underbar. Men jag kommer att komma tillbaka ändå. För matens skull.

Melanders Fisk, Söderhallarna 312, Stockholm

Broncos Bar

Det finns en särskilld plats i mitt hjärta för restauranger som har stekt falukorv på menyn. Broncos är kanske inte kända för något finlir, utan för att servera god ordentlig mat med tyngdpunkten på kött. Martin och jag sökte oss dit i lördagskväll, genom snö, blåst och tunnelbanestopp. Det går inte att boka bord på Broncos, men vi hade inga problem att få plats i alla fall. Kanske hade vädret avskräckt de flesta, förutom stammisarna försås. Lokalen är rejäl och lite gammeldags med stora träbord och levande ljus. Det skulle inte alls passa illa med en dånande brasa mitt i rummet med det fanns det inte. Synd, för det skulle sannerligen ha behövts en dag som denna.

Jag upptäckte till min förtjusning att råbiff fanns på menyn, så jag tvekade inte länge innan jag beställde en sådan i sällskap med rostat bröd och en halv pint Killkenny. Råbiff är ju egentiligen en ganska läskig rätt (malet rått kött med rå lök, kapris, senap, rödbetor och rå äggula) och den måste vara väldigt bra för att inte bli väldigt fel. Den här råbiffen var, till min besvikelse, inte blandad. Jag tycker om när alla ingredienserna är blandade med fin avvägning av en engagerad kock som med omsorg format smeten till en rund biff. Men den här fick jag alltså blanda själv, och för all del, det är inte det sämsta det heller. Om inte annat så förlänger man ju måltiden med lite pyssel. Jag blandar alltså min råbiff själv och finner den alldeles utmärkt tillsammans med det mörka ölet. Stormen rasar utanför, men det gör inget när jag sitter inne med gott sällskap och god mat och dryck. Jag ångrade dock att jag inte valde något varmt från menyn, för efter halva biffen sitter jag och huttrar och muttrar. Men jag är en ganska frysen person.
Martin är ju svag för klassikern entrecôte med bearneise-sås, så han valde en sådan på 300g (finns också i 200g eller "Bronco-size 400g") med pommes frites. Entrecôten kom med massor av bea och dessutom en skål med vitlökssmör smakade enligt honom också precis som den skulle. Och det är nog så Broncos är. Man får det man förväntar sig. Inga överraskningar eller nya grepp, men god och rejäl mat som man känner igen. Det känns tryggt och bekant med rätter som pytt i panna, tournedos, köttbullar, fläsknoisette och liknande. Och nu för tiden så är sådan mat svår att hitta.

Broncos Bar, Tegnérgatan 16, Stockholm

Stockholms godaste smörgås?

Jag kan ha hittat Stockholms godaste smörgås! Mitt emot personalingången till mitt jobb ligger ett fik som heter Nybrogatan 3, som serverar fika och mat. Det är capuchino, caffé latte och så vidare med enkla godbitar till, smoothies och färskpressad apelsinjuice. Mer matigt är canneloni, ciabatta, focaccia, pannkakor, lasagne och sallader. Men allt detta kan jag inte uttala mig om, för jag har bara ätit en enda smörgås där. Och det beror inte på att jag varit där sällan, utan för att den smörgåsen är så god att jag inte kan sluta äta den. Det är en grillad foccahia med salami, taleggio (en ost som är ganska lik brie, men är lite smakrikare) och tomatsås. Till det får man en liten sallad med vinegrette på. Jag brukar ta med mig den till jobbets fikarum, där alla blir avundsjuka på de ljuva dofterna från min lunch. Frasigt bröd och krämig smält ost med salt god salami i ljuvlig kombination. Bättre än så blir nog inte en smörgås.


Café Nybrogatan 3
Nybrogatan 3, Stockholm

Tacobaren i Jönköping

På väg från Stockholm till Malmö, (för att se Rammstein!) så var vi, Martin och jag, tvungna att stanna någonstans för att äta. Varför inte i Jönköping, tänkte vi? Vi strosade runt lite i denna stad som ingen av oss hade varit i, såg en hel del lunchställen och valde till sist det vi gått förbi först, nämligen Taco-baren (inte att förväxla med franchise-kedjan "Taco-bar"). Därinne var det varmt och mysigt och förvånansvärt fräscht för en vanlig snabbmats-restaurang. Inne på toaletten fanns det till och med levande ljus, och några orkidéer. Endast ett antal stora sombreros på väggarna skvallrade lite om dålig smak.
Menyn bjöd inte på några överraskningar. Det var tacos, nachotallrik, quesadillas, burritos, enchiladas, osv. Det enda som stack ut var att de gjorde sin egen Texas chili, alltså helt kött som kokats länge i öl med olika sorters chili. Det råkar vara en av mina absloluta favoriträtter, så jag kunde naturligtvis inte motstå, utan beställde en Texas chili Burrito. Martin tog helt enkelt Texas chili med nachos och olika såser. Den trevlige unge mannen som tog beställningen vid disken kommer snart ut med vår mat som ser riktigt lovande ut. Min burrito är insvept i ett tortillia-bröd, som tyvärr är alldeles kallt, vilket drar ner intrycket lite. Chilin är dock riktigt god, men jag saknar den rökiga styrkan som bör finnas i en chili som kokat i timtal. Grönsakerna är finhackade och här och där hittas några jalapenos och oliver. Det hela är fräscht, men ganska intetsägande. Massproducerat med en hemlagad touche, kan man säga. Jag saknar stinget och styrkan som skulle ha gett Tacobaren det lilla extra, men för en snabbmatsrestaurang så hamnar den ändå över medel. Mest på grund av hemgjord chili och ett uppenbart engagemang i maten som saknas hos större kedjor. Ett helt ok ställe, helt enkelt.


Taco baren
Södra Strandgatan 25, Jönköping

Mae Krua - liten thaipärla i Götet

På väg hem från Malmö, (efter att ha sett Rammstein) så stannade jag och Martin i Göteborg för att luncha med min bror som bor där. Han ledde oss till Andra Långgatan och en liten thai-pärla som är väl värd att recenseras. "Mae Krua Restaurang - the taste of thai". Stället är pyttelitet, fyra - fem bord bara och en disk där man beställer mat. Jag blev väldigt förtjust i att man fick välja två rätter av de fyra som fanns på lunch-menyn. Jag valde wokade grönsaker med oyster-sauce och cashew-nötter, samt friterade kyckling-vingar. Martin valde också vingarna och till det kyckling i röd curry, vilket brodern också tog, i sällskap med fried noodles. Läsk ingick och till min glädje fanns klassikern Trocadero. Förmodligen det sämsta man kan dricka till en kryddstark måltid, men det struntade jag i. Lunchen kostade 79 kronor.
Kycklingvingarna var krispiga utanpå och ångande saftiga inuti, med massor av smak om än ganska milda sådana. De wokade grönsakerna var krispiga och goda, även om Martin ifrågasatte om man verkligen wokar morötter och paprika i Thailand. Jag har ju inte varit där, så det kan jag inte svara på, men gott var det i alla fall. Men det som fick mig att falla pladask för detta mat-etablissemang var den röda curryn som var den godaste thaimat jag någonsin ätit. Såsen var knalligt röd och så het att vi alla tre famlade efter näsdukar för att torka tårarna efter första tuggan. Trots styrkan så bedövades inte våra smaklökar utan maten var hela tiden smakrik och fyllig. Jag skönjer någon slags nötig ton i såsen som måste i sig vara beroende framkallande och kycklingbitarna är möra och fina. Jag ångrade att jag inte beställde curryn, men Martin och bror bjöd generöst på sina portioner.
Mae Krua var det perfekta stället att äta på en så kall dag som gårdagen var. Varm inifrån och ut kunde vi bege oss ut på Göteborgs vinterslaskiga gator igen.


Mae Krua Restaurang - the taste of thai
Andra Långgatan 24, Göteborg

Mon Ami - en förortsöverraskning.

Att recensera en kvarterskrog i förorten torde ju vara drömmen för den som är sugen på en blodig sågning, men ibland blir man faktiskt överraskad.

I pojkvännens gamla kvarter i Jacobsberg ligger Mon ami, en vanlig kvarterskrog där vi har hamnat några gånger. Servitören ser alltid jätteglad ut när vi kommer dit och då blir jag på gott humör. Menyn bjuder inte på några större nyheter utan är i stort sett identisk med andra kvarterskrogar. Det finns pizza, entrecôte med bearneise-sås, hamburgertallrik, plankstek, mm. När jag och Martin var där häromdagen efter en räd på Bauhaus så beställde vi varsinn entrecôte med bearneise och pommes. När tallriken kommer in och jag får se den tjusiga uppläggningen så känns det som att man har hamnat på en krog som vill någonting, som inte bara vill servera öl till stammisarna, utan vill få nya gäster att komma tillbaka för att äta. Visserligen blir vi inte tillfrågade om hur vi vill ha köttet tillagat, utan det kommer i någon slags standardiserad medium/rare, men den vilar på en hög av krispigt ugnsrostade grönsaker; morötter, paprika och palsternacka, och är toppad med ett knippe ruccola. En fyllig mörk såsreduktion pryder tallriken, förutom den generösa klicken bea. Pommes fritesen är krispiga och smakar nylagat. Det är gott och det känns tjusigt och jag tycker att kontrasten är rolig, för stället ser verkligen ut som en vanlig kvaterskrog med sina mörka möbler, brun-gröna dukar och öldrickande farbröder. Men maten är verkligen en glad överraskning. Så om ni är och handlar på Bauhaus eller IKEA i Barkarby, hoppa över Max och MacDonalds och ät på Mon Ami istället. Där blir du både mätt och glad.





Mon Ami, Månadsvägen 23, Järfälla

Tusen - utifrån och in.

Det har öppnat en ny restaurang på Ramundberget i vinter. Den heter Tusen, är jättefin och har vunnit ett fint designpris. Den ser ut som en enorm lappkåta, med björkstockar mellan de stora fönstren. Så långt är allt väl. Det är när man kommer in som det går utför.
Tusen serverar lunch till hungriga skidåkare och det enda sättet att ta sig dit är via skidbackarna. Jag och Martin bestämde oss för att prova när vi var där och åkte slalom i mellandagarna. Vi gjorde varsinn snitsig inbromsning framför entrén och fann att det var lite knepigt att ta sig in, eftersom det saknades trappräcken att hålla sig i. Det är svårt att gå i hala trappor med slalompjäxor på och man ser lite rolig ut, men ok då. Vi håller i varandra och går in. Om man tror att insidan ska matcha utsidan så tror man fel. Om utsidan skulle matcha insidan så skulle stället se ut som en..., tja, snabbmatsrestaurang, för det är känslan jag får när vi kommer in. Folk står i kö vid de två kassorna för att beställa sin mat och sedan får man vingla iväg till sitt bord med sin bricka. Jag tog ett bord på övervåningen, och Martin ställde sig i kö för att beställa. 30 minuter senare kommer han tillbaka, utan mat. Svampsoppan som jag ville ha tog slut precis när det blev hans tur. Vi går ner och köar tillsammans, och det får vi göra länge. Tusen serverar både mat och fika och menyn stoltserar med att de gör "riktig" varm choklad. Denna riktiga choklad tar också så lång tid att göra så att köerna fullkomligt stannar upp. Två personer i kassorna är för lite i lunchtid, speciellt om samma två dessutom ska ordna med choklad och capuchino, inte bara ta beställningar.
Martin och jag hinner studera menyn både länge och väl innan vi får beställa. Vi väljer färsk tagiatelle med kryddigt stekfläsk, svamp och grädde. 129 kronor kostar det och det känns inte riktigt rimligt för en restaurang med snabbmatshak-känsla. Men vi får i alla fall vår mat, och en timme efter att vi har anlänt kan vi äntligen sätta gafflarna i de modesta portionerna. Om man säger såhär: Det är lätt att koka pasta. Färsk pasta är ännu enklare, men här har man ändå misslyckats. Pastan har klibbat ihop i hårda klumpar och jag får gång på gång spotta ut och peta undan bitar av ihopkokt, underkokt pasta. Det är inte ok! Och det är synd, för såsen är ganska god. Lite klent med salt kanske, men gräddig och fin och det kryddiga stekfläsket var verkligen jättegott! Synd att hela anrättningen föll på att kocken inte kan koka pasta.
Hela upplevelsen var en stor besvikelse. Restaurangen var stimmig och golven sörjiga. Maten var inte vällagad och servicen i snigelfart. Tar man 129 kronor för en lunch, så kan man förvänta sig mer. Njut hellre av byggnaden utifrån när ni åker förbi på väg för att äta lunch i värmestugan. Där vet dom hur man fixar mat åt hungriga skidåkare, både snabbt och prisvärt.



Tusen, Ramundberget, Härjedalen

Grill - galen inredning, god mat.

Jag körde ljus på en föreställning på Dramaten igår, och efteråt så gick jag, Martin och kamraterna LD och J till Grill på Drottninggatan för en sen supé. Jag har varit där en gång förut och druckit drinkar (dom är ganska bra på drinkar), men ingen av oss hade ätit där förut, bara hört goda vitsord. Upp till bevis, alltså.
Jag tycker att stället är rätt överväldigande med sin fullkomligt galna inredning. Det är skyltdockor i underkläder, en haj över bardisken, osv. Det är väldigt svårt att få en uppfattning om hur stort stället är, på grund av alla speglar och väggar och gångar här och där. Restaurangen är uppdelad i olika sektioner med olika inredningsteman som för tankarna till olika länder. Det finns en asiatisk (Thailändsk?) del med färgglada parasoller över borden, en tjusig fransk del med vita dukar och blommor. Många fler delar finns också, men jag hinner inte uppfatta alla när vi lotsas till ett mysigt hörn med rutiga dukar och levande ljus. Helt klart italienskt. Jag kände mig lite förkyld och var egentligen för trött för att ge stället all den uppmärksamhet jag skulle vilja, och det kändes trist. Speciellt när vi öppnade våra menyer och såg priserna. Vill man leva snålt ska man undvika detta ställe. För en varmrätt får man ge mellan 175 och 575 kronor, men vi bestämmer oss för att slå oss lösa och fira att jag äntligen startat min matblogg.
Det kan bero på att min hjärna var lite förkylningsmosig, samt att vi råkade få menyer på engelska, men jag tyckte det var svårt förstå menyn och att se ett... tema i alltihop. Menyn är uppdelad i tre delar och jag vet inte varför. Hur som helst. Vi beställer vår mat av den trevliga och rejäla servitrisen med mycket Stockholms-dialekt. Martin och jag, som ju är renlevnadsmänniskor, beställde vatten och LD och J tog varsitt glas vin. I väntan på vår mat så fick vi ljuvligt surdegsbröd med någon slags färskost-röra till. Vid det laget var vi alla så hungriga att vi närmade oss tårar, men jag är säker på att brödet är gott även för den normal-hungrige.
När maten kommer till vårt bord på är det inte så att servitrisen ställer ner tallrikarna på bordet, önskar oss smaklig måltid och går sin väg. Nä, här är det mer avancerat än så och rätterna kräver förklaring. J beställde tonfisk som hon fick halstra själv vid bordet på en jätteliten grill, doppa i önskad sås och sedan smaska i sig med välbehag. Jag fick smaka och det var verkligen jättegott! LD beställde träkolsgrillad kalvrygg som kommer på ett spett hängande över talriken i sällskap med salsicca och en svamprisotto. Jag smakade på risotton och den var smarrig, fast inte fenomenal. Men LD hävdade i alla fall att köttet var väldigt gott. Martin fick lammkotletter och som tillbehör två stora club sandwiches, stora nog att räcka till en egen måltid. Jag blev lite avis på Martin och smakade på hans mat i bland. O, så goda kotletter! Knapriga och kryddiga och möra, och club sandwicharnas tunna brödskivor var till min förtjusning bestrukna med tapenade!
Jag kunde inte motstå att beställa biffkarré med fois gras och tryffelsky, just för att jag inte kan motstå tryffel. Köttet var gott om än lite ordinärt, men skyn var helt underbar! Det finns verkligen ingenting som smakar som tryffel! Det går inte att beskriva så jag tänker inte försöka. Jag säger bara: Gott! Levern var vänd på grillen, krispig utanpå och mjuk och len inuti, full av smak. Men den riktiga höjdaren på min tallrik var faktiskt potatismoset (eller potatispuré, som man säger på finare etablissimang). Jag smakar och smakar och försöker komma på vad det är som gör att det är så gott. Moset är lent, salt men ändå balanserat och så smakrikt att jag nästan (men bara nästan) fick tårar i ögonen. När jag ätit klart så tog Martin över moset, och att dömma av hans mmm-anden och saliga uppsyn så håller han med mig i fråga om moset.
En mycket bra matupplevelse, men jag är lite ledsen över att jag var förkyld och inte kunde uppskatta den fullt ut. Men det betyder väl bara att jag måste gå dit igen. Snart. Och det har jag ingenting emot.


Grill, Drottninggatan 89.

Kungsgrillen - godare än du tror.

Är man i Stockholm city och vill bli mätt och nöjd under 30 minuter så finns det ett ställe som alltid håller en jämn och hög kvalité. Kungsgrillen vid Hötorget drivs av tre syskon som levererar snabbmat i ordets mest positiva bemärkelse. Det är ordentlig mat i stora portioner, såsom fish n´chips, grillad kyckling med ris, kebabtallrik, stekt strömming med potatismos och så vidare. Jag och Martin brukar äta där innan vi går på bio i Sergelbiografen (dessutom var det dit vi gick på vår tredje dejt, så jag blir alltid lite nostalgisk när jag äter där) och jag förvånas alltid över hur fräch och god enkel grillmat kan vara. Ett plus är den generösa hög av sallad man får bredvid sina pommes, istället för de symboliska slaka salladsblad man kan råka ut för på andra ställen. Min favorit är fish n´chips och jag är speciellt förtjust i remouladsåsen. Att personalen är trevlig borde vara självklart på alla restauranger, men så är det förstås inte. Här däremot så får man ett varmt välkomnande och om det inte är alltför stressigt så kommer personalen gärna fram och pratar med sina gäster.

Ett litet minus får dom dock för den minimala lokalen, som gör att man kan känna sig lite ihopklämd under vinterhalvåret, men på sommaren kan man förstås sitta på uteserveringen.

Förvänta er alltså ingen lyx eller haute cuisine, men om ni vill ha snabb god grillmat, så är detta ett mycket bra alternativ.


Kungsgrillen, Holländargatan 1, Stockholm

Finlandfärjan - utan nåd.

Jag och M åkte Finlandsbåt i helgen. Jag trodde aldrig att den dagen skulle komma, men när nu M´s sportförening skulle ha sin årliga filmfestival på Birka Paradise så tyckte vi att det skulle vara kul att följa med. Vi bokade en hytt som var lite lyxigare, och med fönster och bara två bäddar istället för fyra och såg vi faktiskt fram emot att åka. När vi kommit ombord och fick gå till våra hytter så var det kanske inte riktigt som vi hade tänkt oss, även om det var helt ok. Litet var det förstås och två enkelsängar istället för en dubbel, men ett fint runt fönster hade vi i alla fall. Det här är ju en mat-blogg så jag ska inte recensera rummet utan hoppar direkt till maten.

Matsalen, "Grand Buffé", påminde om en skolmatsal i fråga om akustik och ljudvolym. Redan när matsalen var halvfull fick vi skrika för att kommunicera med varandra. Öl och vin kom generöst ur kranar och man fick ta hur mycket som helst. Det kändes dock outsägligt sunkigt att fylla sitt vinglas ur en kran märkt "Rödvin". Jag vet alltså inte vilken sort det var (förutom att det var rött), men det var ganska lättdrucket och mjukt, men inte särskilt intressant. Nej, värre var det då med själva buffén. Hungrig som jag var började jag med att lassa på min tallrik med inlagd sill, gräddfil, löjrom, gravad lax, hovmästarsås, rostbiff och kokt potatis. Vid bordet stoppade jag hungrigt en bit potatis i munnen men fick faktiskt spotta ut den igen. Kallnad kokt potatis med en obehagligt torr och stel hinna omkring sig. Ingen bra start. Jag provar en bit sill (som är svårt att misslyckas med) med den kompakta, nästan krispiga, konsistensen får mig att grimasera. Jag saltar mycket och tar gräddfil på, men den är ändå nästan oätbar. Gravad lax är alltid gott, men den här smakar något obestämbart... fiskigt. Som kaviar på tub och fiskrens kanske. Hovmästarsåsens gummiaktiga konsistens avslöjar att den kommer från en burk, och det känns ju tryggt, men inte desto mindre oaptitligt. Rostbiff då? Det är helt ok, men serverades med en grön okänd, smörig gegga och med därtill följande obestämd smak. Jag äter upp min löjrom med gräddfil och går sedan efter en ny tallrik för att prova den varma delen. Köttbullarna var, enligt sällskapet runt bordet, inte bra, så jag tar lite oxfilé och pepparsås. Jag tar också stekt potatis, men blecket var nästan tomt och något nytt syntes inte till så jag fick nöja mig med ett par bitar. Jag tittar på det andra på den varma buffén men ser faktiskt inget som inte ser direkt oaptitligt ut. Jag tar lite bröd också, för säkerhets skull.

Oxfilén smakar just ingenting, men på grund av att den, förmodligen, varit varm och sedan kallnat så känns den obehaglig och torr i munnen. Dessutom var biten så senig att det var svårt att skära igenom den. Jag äter upp mina stekta potatisbitar och biter i en skiva bröd som är kall och har en tydlig smak av kylskåp(?).

Jag inser att, trots att jag är så liten i maten, kanske inte ens kommer att kunna hitta ätbar mat för att ens kunna äta mig mätt. Jag hämtar några skivor knäckebröd och surar. Det var den absolut sämsta buffé jag någonsin ätit. Inte konstigt att folk blir så fulla.

Brunchen dagen efter var också ett äventyr i sig. M och jag dök upp en timme efter att den öppnat och blev nästan omedelbart ombedda att skynda oss på eftersom den nya sittningen snart skulle börja. Inte mycket att säga om brunchen eftersom den bestod av resterna från gårdagens middag, plus, av någon anledning, ett bleck med köttfärs (chili con carne?) guccamole, créme fraiche, och en balja med smält ost som någon tappat ett par kycklingvingar i. Dessutom ett bleck med nachochips som så smått börjat sina, men det gjorde ju inte så mycket eftersom en oöppnad påse låg slängd bredvid. Bara att öppna och förse sig själv alltså.

Jag har aldrig varit med om att mat på en restaurang fått mig att rynka på näsan och faktiskt bli äcklad. Hur svårt kan det vara att göra mat som smakar ok? Som får gästerna att gå därifrån mätta?

Jag och M gick till "Café Cobacabana" och köpte varsin smörgås, youghurt och juice. Visserligen kostade liten tetra Mer 20 kronor, men då vet man i alla fall vad man får.