tisdag 9 mars 2010
En lite paus...
Nu ska jag och Martin åka till New York på semester, så bloggen kommer inte att uppdateras på tio dagar eller så. Men misströsa inte. Tänk så många recensioner som kommer att dyka upp här när jag kommer hem.
torsdag 4 mars 2010
Fondueboden
Jag och Martin begav oss till Fonduebodens rustika lokaler en mycket kall och ruggig kväll i veckan. Det föll mängder av snöblandat regn och det blåste rått och elakt. Perfekt väder för en varm och härlig fondue, tyckte vi.
Det trevliga med Fondueboden är att menyn är föredömligt kort. Där finns: ostfondue för 195 kronoe, fisk- och skaldjursfondue för 245 kronor och la grande fondue som består av olika typer av kött och kostar 225 kronor. Till efterrätt finns Tobleronefondue för 89 kronor och den obligatoriska tryffeln för 35 kronor. Sedan är det inte mer på menyn förutom vin och öl och annan dryck.
Fondue har kanske varit ett 70-talsfenomen, men det är en rätt som förtjänar att komma tillbaka. Det fungerar så att en gryta med buljong ställs på bordet, en låga tänds under grytan och så lagar man själv till maten genom att stoppa ner kött eller grönsaker på spett i den sjudande buljongen. Vad gäller ostfonduen så doppar man olika saker, vanligtvis bröd men också grönsaker och annat, i den smält ost som är blandad med vin och vitlök, och äter den ångande varm. Det är lite pyssligt, och det tycker jag är kul.
Jag valde ostfondue, ty min osthunger känner inga gränser, och Martin valde la Grande fondue. I väntan på detta så ställs bröd och grön olivröra med vitlök fram på bordet. Mycket gott. Den unge mannen som serverar oss tänder de två lågor som ska hålla gjutjärnsgrytorna varma. Jag får vänta lite på att den tjocka osten ska smälta innan jag kan börja doppa godsaker i den. Bland godsakerna finns bröd, soltorkade tomater, salami, syltlök, chornichons och lufttorkad skinka. Allt ser väldigt gott ut. Martin får tre fat fullastade med nötkött, fläskkött, marinerad kyckling, paprika, svamp och broccoli. Till det kommer en hel rad med såser. Det är chili-bearneise, wasabisås, tzatziki, aioli, koriandersalsa och några till. Därtill också en skål med pommes frites och vi blir uppmanade att säga till om vi vill ha påfyllning av någonting. Ingen risk att vi går därifrån hungriga alltså.
Jag, som har besökt Fondueboden tidigare, känner mig som en expert och börjar med att doppa bröd i osten. Ljuvligt! Jag som nyss frös så förfärligt blir alldeles varm. Martin laddar sina spett med olika sorters kött och grönsaker och låter dem sjuda i grytan. Det är mysigt och trevligt och allt är väldigt gott. Speciellt mycket tycker jag om den marinerade kycklingen som är mör och välkryddad och smakar bra med wasabisåsen. Nötköttet doppar jag i bbq-sås som har en bra kick och är väldigt rökig. I osten passar syltlök särskilt bra, medan salamin blir lite för salt och tung. De soltorkade tomaterna har också lite för kraftig smak för att passa med osten, men dom är goda att äta som dom är. Brödet är ett hembakat surdegsbröd och är ett utmärkt verktyg för att få upp så mycket ost som möjligt i en enda vända. Färsk paprika med ost på är också gott visar det sig. Krispigt och fräscht mot ostens varma krämighet.
Martin och jag fick förmodligen det bästa bordet i ett hörn, ganska privat och mysigt, men tyvärr missar servitörerna oss konsekvent och vi får vinka och vänta både länge och väl innan vi får någon uppmärksamhet. Såväl när vi ber om mer vatten som när vi vill ha notan. Ett alltför vanligt fenomen som gör att avslutningen på måltiden blir lite beskare än vad den borde vara. När vi väl får personalen uppmärksamhet är de dock ett under av vänlighet. Slutsats: Med lite uppmärksammare servis så skulle Fondueboden vara ett helt underbart ställe. Redan nu är de inte så långt ifrån.
Fondueboden, Vanadisvägen 42, Stockholm
Det trevliga med Fondueboden är att menyn är föredömligt kort. Där finns: ostfondue för 195 kronoe, fisk- och skaldjursfondue för 245 kronor och la grande fondue som består av olika typer av kött och kostar 225 kronor. Till efterrätt finns Tobleronefondue för 89 kronor och den obligatoriska tryffeln för 35 kronor. Sedan är det inte mer på menyn förutom vin och öl och annan dryck.
Fondue har kanske varit ett 70-talsfenomen, men det är en rätt som förtjänar att komma tillbaka. Det fungerar så att en gryta med buljong ställs på bordet, en låga tänds under grytan och så lagar man själv till maten genom att stoppa ner kött eller grönsaker på spett i den sjudande buljongen. Vad gäller ostfonduen så doppar man olika saker, vanligtvis bröd men också grönsaker och annat, i den smält ost som är blandad med vin och vitlök, och äter den ångande varm. Det är lite pyssligt, och det tycker jag är kul.
Jag valde ostfondue, ty min osthunger känner inga gränser, och Martin valde la Grande fondue. I väntan på detta så ställs bröd och grön olivröra med vitlök fram på bordet. Mycket gott. Den unge mannen som serverar oss tänder de två lågor som ska hålla gjutjärnsgrytorna varma. Jag får vänta lite på att den tjocka osten ska smälta innan jag kan börja doppa godsaker i den. Bland godsakerna finns bröd, soltorkade tomater, salami, syltlök, chornichons och lufttorkad skinka. Allt ser väldigt gott ut. Martin får tre fat fullastade med nötkött, fläskkött, marinerad kyckling, paprika, svamp och broccoli. Till det kommer en hel rad med såser. Det är chili-bearneise, wasabisås, tzatziki, aioli, koriandersalsa och några till. Därtill också en skål med pommes frites och vi blir uppmanade att säga till om vi vill ha påfyllning av någonting. Ingen risk att vi går därifrån hungriga alltså.
Jag, som har besökt Fondueboden tidigare, känner mig som en expert och börjar med att doppa bröd i osten. Ljuvligt! Jag som nyss frös så förfärligt blir alldeles varm. Martin laddar sina spett med olika sorters kött och grönsaker och låter dem sjuda i grytan. Det är mysigt och trevligt och allt är väldigt gott. Speciellt mycket tycker jag om den marinerade kycklingen som är mör och välkryddad och smakar bra med wasabisåsen. Nötköttet doppar jag i bbq-sås som har en bra kick och är väldigt rökig. I osten passar syltlök särskilt bra, medan salamin blir lite för salt och tung. De soltorkade tomaterna har också lite för kraftig smak för att passa med osten, men dom är goda att äta som dom är. Brödet är ett hembakat surdegsbröd och är ett utmärkt verktyg för att få upp så mycket ost som möjligt i en enda vända. Färsk paprika med ost på är också gott visar det sig. Krispigt och fräscht mot ostens varma krämighet.
Martin och jag fick förmodligen det bästa bordet i ett hörn, ganska privat och mysigt, men tyvärr missar servitörerna oss konsekvent och vi får vinka och vänta både länge och väl innan vi får någon uppmärksamhet. Såväl när vi ber om mer vatten som när vi vill ha notan. Ett alltför vanligt fenomen som gör att avslutningen på måltiden blir lite beskare än vad den borde vara. När vi väl får personalen uppmärksamhet är de dock ett under av vänlighet. Slutsats: Med lite uppmärksammare servis så skulle Fondueboden vara ett helt underbart ställe. Redan nu är de inte så långt ifrån.
Fondueboden, Vanadisvägen 42, Stockholm
tisdag 2 mars 2010
Sibiriens Soppkök
Jag och fyra kamrater har sedan ett år tillbaka en klubb som med jämna mellanrum går ut för att äta god mat tillsammans. Nu har en av oss börjat plugga vilket gör att vi inte kan gå på de dyrare ställena längre. Det gör det hela till en större utmaning, för mat behöver ju inte vara dyr för att vara god, men var hittar man en delikat middag för ett rimligt pris?
Denna gång begav vi oss till Sibirens soppkök. Jag hade hört mycket om detta ställe men aldrig själv varit där så jag tyckte att det var dags nu. Det första som slog mig när jag kom in är att stället är superlitet och väldigt mysigt. Ungefär 20 personer kan sitta och sörpla soppa samtidigt i skenet från kristallkronan. I taket hänger sedlar av olika nationalitet och speglar och udda tavlor pryder väggarna. Jag och mina vänner klämde in oss runt ett bord och medan vi studerar menyn som står skriven på en tavla på väggen så smaskar vi på underbart hembakt bröd med basilikaröra.
Konceptet är alltså soppa, 0,5 l för mellan 85 - 135 kronor, eller så kan man välja tre soppor från menyn för 165 kronor och då får man 0.75 l. Det finns också smörgåsar och toasts, men denna kväll ignorerade vi den delen av menyn. Jag, K, och JB valde murkelsoppan efter en lång diskusion om huruvida murklor är giftiga eller inte, och JA valde en viltsoppa och LK en klassisk clam-showder.
En enda herre serverar alla bord, och på ett så litet ställe så kan man tycka att det räcker, men det råder ändå en viss förvirring under serveringen som, trots kamratligt småprat från servitören, irriterar mig en aning.
Men när soppan kommer på bordet så glömer jag snabbt det. En andäktlig tystnad lägger sig och sörplanden blandas med högljudda mmm-anden. Soppskålen är breddfull och kocken har inte snålat på svampen som följer med varje sked i generösa mängder. Den är gräddig och smakrik och helt underbar. Till det dricker jag en halvmörk öl som passar alldeles utmärkt. Enligt JA och LK så var både viltsoppa och clam-showder väldigt goda, både mustiga och mättande. Vi äter både länge och väl och vi lyckas alla till min stora förvåning äta upp all soppa i skålarna och finner även att det finns plats för dessert.
Vi lyckas få de tre sista av créme brylé med smak av honung och kaffe, medan JA tar en ostbricka. Detta är för övrigt, förutom en mini-biskvi, det enda som finns i efterrättsväg. Jag beställer också en espresso som smakar bra, men som tyvärr kommer så långt före desserten att den hunnit bli kall när créme brylén landar på bordet. Vi ber även om mer vatten, men det får vi aldrig. Småsaker, visst, men det sänker helhetsintrycket.
Créme brylén är på gränsen till för söt och lagret med bränt socker är för tunnt för att ge den riktigt knäckiga konsistensen. Kaffesmaken är tydlig och smakar gott men honungen känns onödig och bidrar till den sliskiga känslan.
Avslutningsvis tycker jag att hela matupplevelsen var mycket bra! Lokalen är supermysig, servicen trevlig och personlig om än inte perfekt, och soppan är precis som en soppa ska vara. Varm, god och mättande. Så gå gärna dit, ät soppa i goda vänners lag, men ät desserten någon annanstans.
Sibiriens soppkök
Roslagsgatan 25C, Stockholm
Denna gång begav vi oss till Sibirens soppkök. Jag hade hört mycket om detta ställe men aldrig själv varit där så jag tyckte att det var dags nu. Det första som slog mig när jag kom in är att stället är superlitet och väldigt mysigt. Ungefär 20 personer kan sitta och sörpla soppa samtidigt i skenet från kristallkronan. I taket hänger sedlar av olika nationalitet och speglar och udda tavlor pryder väggarna. Jag och mina vänner klämde in oss runt ett bord och medan vi studerar menyn som står skriven på en tavla på väggen så smaskar vi på underbart hembakt bröd med basilikaröra.
Konceptet är alltså soppa, 0,5 l för mellan 85 - 135 kronor, eller så kan man välja tre soppor från menyn för 165 kronor och då får man 0.75 l. Det finns också smörgåsar och toasts, men denna kväll ignorerade vi den delen av menyn. Jag, K, och JB valde murkelsoppan efter en lång diskusion om huruvida murklor är giftiga eller inte, och JA valde en viltsoppa och LK en klassisk clam-showder.
En enda herre serverar alla bord, och på ett så litet ställe så kan man tycka att det räcker, men det råder ändå en viss förvirring under serveringen som, trots kamratligt småprat från servitören, irriterar mig en aning.
Men när soppan kommer på bordet så glömer jag snabbt det. En andäktlig tystnad lägger sig och sörplanden blandas med högljudda mmm-anden. Soppskålen är breddfull och kocken har inte snålat på svampen som följer med varje sked i generösa mängder. Den är gräddig och smakrik och helt underbar. Till det dricker jag en halvmörk öl som passar alldeles utmärkt. Enligt JA och LK så var både viltsoppa och clam-showder väldigt goda, både mustiga och mättande. Vi äter både länge och väl och vi lyckas alla till min stora förvåning äta upp all soppa i skålarna och finner även att det finns plats för dessert.
Vi lyckas få de tre sista av créme brylé med smak av honung och kaffe, medan JA tar en ostbricka. Detta är för övrigt, förutom en mini-biskvi, det enda som finns i efterrättsväg. Jag beställer också en espresso som smakar bra, men som tyvärr kommer så långt före desserten att den hunnit bli kall när créme brylén landar på bordet. Vi ber även om mer vatten, men det får vi aldrig. Småsaker, visst, men det sänker helhetsintrycket.
Créme brylén är på gränsen till för söt och lagret med bränt socker är för tunnt för att ge den riktigt knäckiga konsistensen. Kaffesmaken är tydlig och smakar gott men honungen känns onödig och bidrar till den sliskiga känslan.
Avslutningsvis tycker jag att hela matupplevelsen var mycket bra! Lokalen är supermysig, servicen trevlig och personlig om än inte perfekt, och soppan är precis som en soppa ska vara. Varm, god och mättande. Så gå gärna dit, ät soppa i goda vänners lag, men ät desserten någon annanstans.
Sibiriens soppkök
Roslagsgatan 25C, Stockholm
måndag 1 mars 2010
Bakverket - frukost för vinnare
I de aldrig kartlagda bakvattnet på söders höjder ligger ett kafé som heter Bakverket. Dit går jag ibland på helgerna när jag vill ha en lyxig frukost på lokal. Om man hänger på låset när de öppnar (klockan 10 på helger) och betalar 105 kronor så får man deras stora frukost. Innehåll: en korg med olika sorters hembakt bröd, en sallad på ruccola och japansk dressing, fruktyoghurt med färska bär, vallmofrön och kardemumma (det är min favorit), två sorters ost plus färskost och marmelad, skinka och salami. Vill man inte ha skinka och salami så får man äggröra med tomat istället. Till detta får man också en lemonad som får det att spritta i benen på en. Jag vet inte vad den innehåller, men jag gissar på det här: mynta, ingefära, citron, socker. Te eller kaffe ingår också. Frukosten är helt enkelt jättegod!
Jag och mina vänner LD, T och S var där igår för en, för mig, god fika, och en, för de andra, sen frukost. Stället var som vanligt fullt till bristningsgränsen, men med envishet och en viss fräckhet så fick vi tillslut ett bord. Jag nöjde mig med en semla och en kopp kaffe. Bakverket har den trevliga vanan att göra sina semlor ungefär en tredjedel så stora som vanliga semlor, vilket gör att jag inte mår dåligt efter att ha ätit upp hela. Dessutom är mandelmassan i dem hemgjord vilket gör all skillnad i världen. De säljer också småkakor för sisådär sex kronor stycket, och en sådan orkade jag också med. Vanlig mördeg med kanel. Var får man tag på sådana nuförtiden?!
Fikat på bakverket är alltså jättegott, men lokalen tycker jag är väldigt tråkig. Kala väggar i en kall nyans och trist belysning. Dessutom ekar det så att det blir så skränigt att det är svårt att höra vad ens kamratet säger när vi sitter runt bordet. Det är synd, men jag är ändå hoppfull.
Ett ställe med så gott fika kommer nog att så småningom bli mysigt.
Bondegatan 59, Stockholm
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)