Planet Hollywood - turistfällan i New York

Kära läsare, (för ni finns väl?) Detta vet ni säkert redan, men jag säger det ändå. 
Ät inte på Planet Hollywood! Jag stack in näsan där när Martin och jag spatserade omkring längs Times Square i New York och var hungriga, och jag föll när jag såg att de hade Paul Newmans kostym från filmen Blåsningen. Hur kan en restaurang som äger en sådan dyrgrip vara dålig? tänkte jag och vi skyndade upp för trapporna. Innan vi får gå in i restaurangen så blir vi tillfrågade om vi vill ta ett foto som minne av hela Planet-upplevelsen. Vi tackar nej och blir visade till ett bord. Inte i den stora lokalen där de flesta av de coola film-grejerna finns, utan längre in i ett avlägset hörn mitt bland 70-talskostymerna till Mamma Mia. En ung kypare dyker upp och är extremt vänlig och serviceminded och inställsam. Det känns nästan lite desperat och skvallrar om att de kanske inte tjänar särskillt mycket pengar som måste anstränga sig till sitt yttersta för att få ihop till lite välbehövlig dricks. Om detsamma skvallrar det faktum om att ett informationskort som vänder sig till utlänningar följer med notan och förklarar hur det amerikanska dricks-systemet fungerar.
Nåväl, Martin bestämmer sig för en hamburgare för 13.49 dollar (ca 107 kr) och jag som har ätit en hel del munkar de senaste dagarna tar en ceasarsallad för ca 100 kr. Servitörer och servitriser rusar fram och tillbaka och alla rablar samma svada som läst ur ett manus. "Hello and welcome to Planet Hollywood. My name is (name) and I´ll be your server tonight..." Ljudnivån är hög och lite längre bort är det ett stort sällskap som firar en tonårings födelsedag. Maten kommer och Martins hamburgare är ok men precis så medioker som man kan vänta sig från ett sjaskigt snabbmatshak. Min ceasarsallad är jättestor, men kycklingen på den är fullkomligt oätlig. För första gången i mitt liv får jag skicka tillbaka maten. Vår unge kypare ber tusen gånger om ursäkt och vi väntar både länge och väl innan en ny portion kommer. Som kompensation för detta så får Martin (!) fri påfyllning av Mountain Dew. Konstigt. Maten smakar helt ok men är alldeles för medioker för att motivera priserna. Man behöver helt enkelt inte gå dit för maten, och inte heller för atmosfären som är allt annat än personlig och trevlig.
Vi dricksar ordentligt, tar kort på Paul Newmans kostym och går därifrån.  

Indian Garden - from India with love

Vissa saker är oacceptabelt på en restaurang. Att vara tvungen att vänta på sitt bord i en halvtimme trots att man reserverat flera dagar innan är en sådan sak. Om man upplever detta gång på gång, men ändå fortsätter att komma tillbaka så finns det oftast en mycket god anledning till detta. På Indian garden stavas anledningen: Mycket God Mat.
Första gången jag var på Indian garden stod vi, ett sällskap på femton personer, inklämda mellan bord och bardisk och väntade på att få sätta oss. Irritationen var hög, men så fort jag smakade på min Ponir mango masala (smörstekt hemlagad ost med färsk mango, cocos och tikka masalasås för 138,00 kr) så förlät jag dem. Nästa gång jag gick dit hände samma sak och jag jag valde samma rätt för den var så god att jag inte kunnat glömma den. Tredje gången var jag där med svärföräldrarna som tålmodigt väntade i baren för att det hade blivit en dubbelbokning. Då åt jag Anchar Gåst (kycklingfilé med chilipickles i currysås för 139 kr) och även då gick jag därifrån utan minne av det kaos som föregick vår måltid. För Indian Garden är ett sådant ställe som man inte kan bli arg på. Personalen är trevlig och diskret, lokalen likaså. Fjärran är den Bollywood-kitchiga inredningen som vi är vana vid från Indiska restauranger. Nej, på de mörkröda väggarna hänger stilrena tavlor, och besticken ligger upplagda på tygservetter med mörka blommor på. Inget guldglitter så långt ögat når.
Men maten är förstås anledningen till varför man återvänder. Och senast jag och Martin var där så hängde vi på låset och fick bord utan reservation. Jag åt Chicken Adrak (nordindisk kycklingcurrygryta med distinkt smak av ingefära och koriander för 139 kr) med stor njutning och blev så mätt att jag rullade hem. Det fina är att man från menyn kan välja rätter från olika delar av Indien, vilket faktiskt gör att rätterna är väldigt olika varandra. Man kan välja mellan traditionella curryrätter, balti, thali. karai, och biriyani och däribland oändliga valmöjligheter. Det allra bästa är ändå det fantastiska nanbrödet med cocos som är helt omöjligt att sluta äta. Man kan gå dit bara därför.
Och kanske är det så att bokningssystemet blir bättre. Och om det inte blir det så verkar folk strunta i det och går dit ändå, för det är alltid fullt när jag är där. Jag förstår varför.


Indian Garden curry & baltihouse
Heleneborgsgatan 15, Stockholm

Urban Deli - en ny favorit

I elfte timmen kom Martin och såg föreställningen jag för nuvarande kör ljus på, och för att fira denna tilldragelse gick vi ut för att äta middag på lokal. Urban Deli hade vi hört talas om och trots att jag ogillar att gå till ställen där man inte kan boka bord så gick vi dit i alla fall. Och tur var väl det.
När vi, efter några minuters väntan får vårt bord i bardelen, så är vi så hungriga att allting på menyn lockar. Vi velar hit och dit och till sist väljer jag i alla fall att prova fem olika smårätter för 150 kronor medan Martin tvekade mellan fiskgryta med saffran och Confiterat anklår. Anklåret för 195 kronor vann och medan vi väntar smuttar vi på vårt vin. Jag beställde husets vita som, för all del, är ganska gott men lite för torrt för att passa bra till maten jag beställt. Ett stort plus är att det finns ekologisk druvjuice av hög kvalité för den som inte vill ha alkohol till maten. Martin provar denna, men inte förens efter förfrågan, för juicen står tyvärr inte med på dryckesmenyn.
Lokalen består till största delen av stora fönster och lampor i form av enorma glödlampor och det kunde vara mysigare, men det är enkelt och avskalat och med lite levande ljus så är det ändå ganska trivsamt. Inga krusiduller direkt. Menyn är tryckt på enkelt papper och besticker står uppställda på borden i korgar av metall. Servicen är känns anspråkslös men genuint trevlig och servitrisen småpratar okonstlat när hon kommer till vårt bord,  
Ett annat stort plus är att en flaska iskallt vatten står på bordet när vi sätter oss, något som jag alltid uppskattar eftersom jag är en törstig person och inte gillar att ropa på servis så fort glaset är tomt. Vi får också en papperspåse (!) med två sorters bröd. Det grövre är gott och det ljusa, sega är jättegott. Vi beställer mer lagom till vår mat kommer in.
När tallrikarna landar på bordet efter blygsam väntetid så är vi båda väldigt nyfikna på ankan och jag iaktar spänt min pojkvän när han tar första tuggan. Minen är obeskrivbar och jag får genast smaka. Confiterat anklår innebär alltså att ankan har kokats i sitt eget fett väldigt länge och den har blivit så mör som kött kan bli utan att vaporiseras. Ankan smälter och försvinner i munnen och potatispurén och rödvinssåsen ackompanerar smaken perfekt. Den är helt enkelt helt underbar och jag finner inte ord för hur gott det är. Martin utbrister spontant att det är det mest prisvärda han någonsin har ätit.
Mina smårätter är inte heller så dumma, även om all mat hamnar i skymundan efter den fantastiska ankan som jag ångrar att jag inte beställde. Comtén (en fransk hårdlagrad ost) är smakrik och vass med endast ett diskret stänk av citron. Anklevern är len och fyllig och den blev min favorit av smårätterna medan Martin tyckte att den inte var något för honom. Kronärtskocka med parmesan är ju ett säkert kort och alltid gott medan anka med fikon är helt ok, men fikonen tar över och blandar inte riktigt bra med köttet. Sista smårätten är böngroddar i kimchi som ju är jättegott, men passade alldeles för dåligt in i kvintetten som jag har plockat ihop. Det starka och pikanta i kimchin tar effektivt död på det lena och mjuka smakerna i anklevern, så jag ställer helt enkelt kimchin åt sidan. Fem rätter visade sig vara lite för lite för någon som är jättehungrig, men är man ute efter något smått så finns det gott om godsaker på menyn till ett rimligt pris.
När vi ätit upp så finns alltså plats kvar för dessert och beställer in en favorit i repris; crème brulée. Den är också riktigt bra, men det stör mig att den är så pass kall. Jag vet att cremén måste göras i förväg, men det är trist när man kommer igenom det läckra, varma sockertäcket och finner en kylskåpskall efterrätt. Hade det inte varit för den detaljen så hade den varit helt perfekt. Och 45 kronor för en så god dessert är väldigt prisvärt.
Jag funderar på vad jag ska äta vid mitt nästa besök på Urban Deli. Kanske ett par ostron till förrätt och en klassisk toast Skagen, eller till och med en liten skaldjursplateu. Eller ostbricka, eller löjrom, eller...
Det kommer att krävas många besök innan jag anser mig vara färdig med denna pärla till restaurang.




Urban Deli
Nytorget 4, Stockholm

Nuh`s - Thai vid Hornstull

När jag och min fallskärmshoppande pojkvän gick ut för att fira hans nyvunna kursledar-status så hamnade vi på Nuh´s vid Hornstull. Jag har varit på denna restaurang flera gånger tidigare, men inte förens vi får menyn inser jag att jag har ätit samma rätt varje gång jag varit där. Kyckling med mynta, chili och lime, som en mycket, mycket stark sallad. Så gott! Men dags att prova något nytt, tänkte jag och eftersom jag på sistone blivit så förtjust i röd curry beställde jag just det, med kyckling. Martin tog samma sak, eftersom vi, nuförtiden, alltid tycks vara sugna på samma mat.

Nuh´s är verkligen ett mysigt ställe och denna söndag var det ovanligt folktomt och den trevliga personalen har tid att småprata med sina gäster. Tyvärr dämpades den sköna atmosfären av att ett äldre par vid bordet bredvid oss inte gjorde annat än att gräla under hela måltiden, men vi fick göra det bästa av situationen och vara glada över att den treåriga pojken vid ett annat bord kan menyn utantill och tvärsäkert beställer "kycklingspett, ris och gurka" medan föräldrarna försöker bestämma sig. Så små stammisar borde alla ha.
Vi behöver inte vänta länge på maten och de ångande skålarna med röd curry bådar gott. Jag tar en sked av såsen och finner den både kryddstark och delikat. Verkligen något för den som känner sig frusen. Kycklingbitarna är saftiga och många och grönsakerna krispiga. Inget fel alls och riktigt gott (även om det inte når upp till samma nivå som Mae Krua i Göteborg som jag tidigare skrivit om). Vi njuter av maten som förvisso kunde ha kommit i större portioner, men ändå lämnar oss skapligt mätta och belåtna.
Jag tycker att Nuh´s är ett utmärkt ställe att gå på när man är ute efter enkel, kryddstark och god thai-mat. Att personalen är så trevlig är ett stort plus och lokalen är varm och välkomnande.

Caliente Cab - en taxi till Mexico!

Efter knappt 24 timmar i New York köpte Martin och jag biljetter till en guidebuss à la Hop on - hop off, vilket var ett misstag i sig. Vi hoppade ganska omgående av bussen för att komma undan guidens gastande och lyckligtvis hamnade vi i Greenwich village, en mycket mysig del av New York. Snart började våra magar att kurra och den mexikanska restauranten Caliente Cab fångade vår blick med sin knallgula taxi som stod parkerad utanför och fick oss att tro att vi hamnat i en serietidning. Ännu en bil, fast denna bara halv, möter oss i entrén och vi slår oss ner i den helt tomma restaurangen. Men vi blir inte ensamma länge för snart sitter det folk här och var och beställer in ställets specialitét; frozen Margeritas. Jag och Martin hoppar dock över spriten och beställer in en tallrik med flera olika rätter. Vi väljer: sliders - små hamburgare i munsbitsstorlek, mini-tacos, quesadillas med kyckling samt grillade räkor med lime och vitlök. Vår servitris, Kimberly, är alldeles förtjusande och otroligt trevlig och jag känner mig entusiastisk inför vår måltid. När hon är på väg från bordet frågar hon i förbigående om vi vill ha guccamole till våra nachos som redan står på bordet. Svaret på det är självklart ja, men istället för att Kimberly själv går ut i köket och hämtar en liten skål med mixad avocado så ropar hon på guccamole-killen. Guccamole-kille är ett yrke som jag tidigare aldrig hört talas om, men numera anser ha en självklar plats på varje mexikansk restaurang med självaktning. Han kommer bärande på ett bord fyllt med avocado, tomater, lök, chili, lime och färsk koriander, och i en gigantisk mortel börjar han göra guccamole till oss.
Vi tittar fascinerat på och när han ställer ner morteln bräddfylld av färsk gucca på vårt bord så vet jag att denna avocadoröra har blivit totalt missförstådd i vår del av världen. Mosade bitar och större bitar av perfekt mogen avocado tillsammans med smakrika tomater och ett sting av lime och chili gör att vi inte kan sluta äta och när huvudrätten kommer in är vi nästan är helt mätta. Det är helt enkelt den bästa guccamolen har någonsin har ätit!
Resten av måltiden är inte heller så illa. Sliders - de små hamburgarna är bedårande och goda även om vi nog borde ha beställt någon topping till dem för de blev lite torra. Mini-tacosarna med mjukt skal är kryddiga och svårätna (som sig bör) och quesadillas - dubbla mjuka tortillias med ost, kyckling och grönsaker emellan som stekts tills osten smält och skurits i trekanter, är ju heller aldrig fel. Vi mumsar på så gott vi kan trots att vi är fulla av avocado. Det enda som inte riktigt föll oss i smaken var räkorna som smakade lite väl fiskigt och inte riktigt fräscht. De lämnar vi på tallriken och känner oss i övrigt väldigt nöjda. Jag hade nog kunnat hänga kvar både länge och väl för att prova alla de olika smakerna av frozen Margeritas som de har: jordgubb, hallon, guava, kiwi, persika, mango, körsbär, tamarind, apelsin, melon, passionsfrukt, ananas, äpple, granatäpple, papaya, banan, cocosnöt och vindruvor. Men jag känner att det får vara bra för den här gången. Vi räknar proppmätta ut dricksen och vandrar vidare över Greenwich village´s småstadsliknande gator.



Caliente Cab
61 7th Avenue South, New York

New Yorks bästa - Silk Road Palace

Efter tio dagar i New York sammanstrålade Martin och jag med en bekants bekant som har bott i New York i många år. Hon tog oss till sitt favoritställe: Silk Road Palace på Upper West Side. Utanför restaurangen är det kö eftersom man inte kan boka bord, men kvällsluften är varm så vi väntar gärna.
F (den gamla New York-bon) berättar att förut kunde man dricka vin och stå ute och vänta, men på grund av de nya alkohollagarna så går det inte längre för sig. Det är fem sällskap före oss och snart får vi bord. Hovmästaren, en kinesisk man som diskret flyter runt mellan borden, placerar oombedd en karaff vitt vin på vårt bord. Det är nämligen så att dryck ingår i måltidspriset, även om utbudet är mycket begränsat. Det finns ett vitt vin som smakar ungefär som mycket söt flädersaft, cola, fanta och någon annan läsk. På grund av detta så är stället populärt bland studenter som är ute efter en billig fylla på det vita vinet. Och vinet passar verkligen inte som middagsdryck, men vi beställer in isbitar och låtsas att det är saft och det går bra det med. Stället är egentligen väldigt sunkigt, en riktig sylta, men det är precis det som är charmen. Lokalen är proppfull och stimmig men serveringspersonalen tycks inte påverkas av vare sig ljudvolymen eller trängseln utan svävar in och ut ur köket med fulla och tomma fat. Menyn är lång som en rysk roman och om vi inte hade haft hjälp av  F så hade jag aldrig kunnat bestämma mig. Vi börjar med att dela på en förrätt, kinesiska revbensspjäll, som kommer i sådan mängd att det hade räckt och blivit över som huvudrätt. Revbensspjällen är söta, kletiga och starka, precis som de ska vara och jag får hålla mig från att äta mig mätt på dessa. Jag vet nämligen att jag kommer att behöva min aptit till huvudrätten; Hummer med apelsinsmak. Denna rätt hittade jag långt bak i menyn och kostade fantastiska 14 dollar, ungefär 100 kronor. När tallriken kommer in, efter imponerande kort väntetid, så känner jag inte igen rätten som de humrar jag tidigare ätit. Det ser mer ut som om ett krig har utspelats på tallriken med hummern som den nesliga förloraren. Hela djuret är upphackat i stora bitar och dränkt i en sås som är söt, orange och doftar svagt av apelsin. Det hela ser helt livsfarligt ut, men smakar ljuvligt. Såsen är tillräckligt mild för att hummersmaken inte ska fördärvas, men har tillräckligt sting för att det ska kännas att den är kinesisk. Jag får visserligen kämpa med denna rätt, för det är inte helt lätt att med kletiga fingrar knäcka skal och pilla fram det smaskiga köttet, men det är helt klart värt ansträngningen. Jag njuter i fulla drag.
Dessutom är servicen är så alert och diskret att vi inte ens märker när vinkaraffen försvinner från bordet och ersätts med en full och när tallrikar dansar in och ut. Tyvärr finns inte någon dessert på menyn, men jag kan nästan garantera att det inte behövs, så mätta som vi blev. Lyckokakorna räcker som sötsak efteråt, även om vi är lite besvikna över de alltför allmänt hållna spådomarna som fanns däri.
Överhuvudtaget så är hela upplevelsen på restaurangen väldigt positiv och jag kan varmt rekommendera den. När vår glada trio, fulla av god mat och sött vin, vandrar ut i natten så är vi nöjda och belåtna och jag riktigt längtar efter att få recensera ett ställe som har så mycket själ.






Silk Road Palace
47 Amsterdam Ave 
New York, NY 10024

En lite paus...

Nu ska jag och Martin åka till New York på semester, så bloggen kommer inte att uppdateras på tio dagar eller så. Men misströsa inte. Tänk så många recensioner som kommer att dyka upp här när jag kommer hem.